Han nickade förstående, plockade fram sina verktyg och började skruva loss det gamla låset – samma lås som Harold hade satt dit den dagen vi flyttade in för fyrtioett år sedan.

Jag tittade ut över trädgården, bort mot lönnarna som rörde sig lätt i morgonvinden. Jag var inte en gammal kvinna som bodde på nåder i någons garage. Jag var Margareta. Jag var kvinnan som hade byggt det här hemmet, stenen för sten, minne för minne, liv för liv.

Och dörren var äntligen min egen igen.