När bilen körde iväg tittade Daniel på pojkarna i backspegeln.
En av dem sov redan.
En annan stirrade förundrat ut genom fönstret.
Den tredje lutade sig mot Emma.
Daniel talade mjukt.
”Vi åker hem.”
Emma tittade på honom.
”Hem?”
Daniel nickade.
”Till mitt hus.”
Hon tvekade.
”Du behöver inte göra det här.”
Daniel skakade på huvudet.
”Jo, det behöver jag.”
Han såg tillbaka på pojkarna.
”Jag förlorade fem år.”
Hans röst blev låg men beslutsam.
”Jag tänker inte förlora en enda dag till.”
Emmas ögon fylldes med tårar.
För första gången på flera år fladdrade hoppet i hennes hjärta.
Och Daniel gav sig själv ett tyst löfte.
Oavsett hur mycket det skulle kosta.
Oavsett hur lång tid det skulle ta.
Skulle han ta igen varje ögonblick han hade förlorat med sina söner.
För ibland ger livet dig en andra chans.
Och den här gången —
Daniel Hartwell tänkte inte gå därifrån.
