Dagen efter skandalen satt Maria och Arthur återigen ensamma i biblioteket. Stormen hade bedarrat. Julian var häktad, och hans nätverk av medhjälpare höll på att nystas upp.
– “Du räddade mig igen, Maria,” sa Arthur och såg ut över det grå havet. “Hur ska jag någonsin kunna betala tillbaka den skulden?” – “Du är inte skyldig mig någonting, Arthur,” log Maria. “Vi är familj nu. Familjer skyddar varandra.”
Maria höll sitt ord till Eleonora. Genom sina kontakter inom rättsväsendet såg hon till att Eleonora flyttades till en anstalt med högre säkerhet för att skydda henne från Julians lejdare. Det var inte ett uttryck för barmhärtighet, utan för rättvisa. Eleonora skulle avtjäna sitt straff till sista dagen, och hon skulle göra det med vetskapen att Maria och Arthur fortfarande stod starka.
Epilog: Cirkeln sluts
Tre år senare stod Maria framför en enorm, nybyggd rättshjälpsklinik i hjärtat av huvudstaden. Byggnaden finansierades helt av Arthurs stiftelse, och på skylten ovanför dörren stod det: Black & Vances Rättscenter. Arthur hade beslutat att använda de sista av de mörka pengarna för att bygga något vackert i Julians fars namn, i ett hopp om att bryta förbannelsen en gång för alla.
Arthur, nu en skröplig men lycklig gammal man, stod bredvid henne och klippte det röda bandet. Jublet från folkmassan ekade över gatan.
Maria såg ut över människorna som samlats. Hon tänkte på den där dagen i den luxuösa herrgården, på den unga, rädda tjänsteflickan som blivit skriken åt. Den flickan fanns inte mer. I hennes ställe stod en kvinna som hade lärt sig att sanningen är ett skarpt svärd; farligt att svinga, men nödvändigt för att skära bort mörkret.
Solen bröt fram genom molnen, och för första gången på många år, kändes framtiden fläckfri. Skuggorna hade slutligen fallit. Ljuset hade vunnit.
