När vi kom fram var Millers hus mörkt. Mina däck var punkterade av spikar som avsiktligt hade spridits ut på uppfarten. En svart stadsjeep utan registreringsskyltar stod parkerad inte långt borta, blinkade hotfullt med strålkastarna innan den varvade motorn och försvann in i natten.

“Clara, är du okej?” frågade Lily och grep hårt om min arm när vi stod ensamma på den öde vägen.

“Jag mår bra”, svarade jag, även om mitt hjärta slog snabbt. “Men Vanguard berättar just nu för oss att vi är på rätt spår. De är rädda.”

Vi hittade David Miller på en liten, nedgången restaurang morgonen därpå. Han var en man i sextioårsåldern, med vild blick och händer som ständigt skakade när han höll i sin kaffekopp. När jag nämnde Crestview och den underjordiska ventilen blev han blek, ställde sig upp och var på väg att gå.

“Hur länge tänker du springa?” sa Lily plötsligt och blockerade hans väg. Hon var inte längre den lydiga praktikanten; i det ögonblicket var hon inkarnationen av de tusentals liv som förgiftades. “Min pappa mördades bara för att han vägrade blunda för ett brott. Barnen i Crestview hostar blod varje natt, medan Julian Vance köper en ny yacht med pengarna han sparat på att inte behandla sitt avfall. Du kan gömma dig för oss, herr Miller. Men du kan inte gömma dig för ditt samvete när du ser de barnen dö på nyheterna.”

Lilys ord var vassa som knivar och trängde igenom den svagaste punkten i mannens rustning. Miller kollapsade i sin stol och höll händerna för ansiktet och grät. “De kommer att döda mig”, snyftade han. “Herr Vance… han har ögon och öron överallt. Det ventilsystemet kallas ‘Black Gate’. Den öppnas klockan 03:00 varje fredag. Jag… jag har sparat en anteckningsbok, en hårddisk med utsläppsscheman från de senaste tio åren, eftersom jag visste att jag en dag skulle bli en syndabock. Men den ligger gömd i mitt privata skåp på Vances privata sportklubb. Ni kommer aldrig att få tag på den.”

En hårddisk. Ett obestridligt bevis. Men Julian Vances sportklubb var en ointaglig fästning, exklusivt för den absoluta eliten, med säkerhetssystem strängare än en reservbank.

När vi återvände till staden smidde vi den galnaste planen jag någonsin hade genomfört. Vi kunde inte använda en husrannsakningsorder – domare som hade mutats av Vanguard eller påverkats av deras kontakter skulle larma Vance omedelbart, och hårddisken skulle gå upp i rök innan polisen hann dit. Vi var tvungna att hämta den själva, lagligt men genom bakdörren.

Elena upptäckte att klubben skulle hålla en välgörenhetsgala (återigen välgörenhet) den helgen för att hedra Julian Vance. Serveringspersonalen och städteamet anlitades från en extern förmedling. Och den förmedlingen råkade befinna sig mitt i en stämningsansökan om avtalsbrott där Reyes Fund representerade de anställda.

På galakvällen, under glittrande kristallkronor och mjuk jazzmusik, bar Lily en städuniform och sköt städvagnen genom marmorkorridorerna. Jag satt i skåpbilen parkerad tre kvarter bort och var ansluten via en mikrosnäcka. Mina händer var iskalla av svett. Om Lily åkte fast, skulle hennes advokatkarriär ta slut innan den ens hade börjat, och Vanguard skulle ha en ursäkt för att förstöra Reyes Fund för alltid.

“Jag är inne i personalens premiumsomklädningsrum”, viskade Lily i mitt öra, blandat med hennes dämpade andhämtning. “Skåp 402… Koden är Millers dotters födelsedatum.”

Det pipande ljudet från den elektroniska knappsatsen hördes. En sekund av tystnad som kändes som ett århundrade. Sedan klicket när dörrlåset öppnades.

“Jag ser den. En liten metallåda.”

“Ta ut den och kom tillbaka direkt, Lily. Håll dig lugn. Spring inte.” beordrade jag och försökte hålla min röst stadig.

Men just då ekade en kall röst i snäckan, och det var inte Lilys.

“Vad letar den här lilla städerskan efter i en förrädisk ex-anställds skåp?”

Mitt hjärta stannade. Julian Vance. Han befann sig inte i stora salen och njöt av festen. Han var i omklädningsrummet med två biffiga livvakter.

I skåpbilen höll Elena för munnen, ögonen fyllda av panik. Lilys far hade dött på grund av mäktiga män. Och nu stod hans dotter framför pistolen på ett annat monster.

“Lily, spring! Lämna allt!” skrek jag i radion.

Men inne i byggnaden sprang inte Lily. Genom mikrofonen hörde jag ett skrämmande lugn från den unga kvinnan.

“Jag städar bara upp skräpet som ni medvetet lämnat kvar, herr Vance”, sa Lily tydligt.

“Skräp?” Vance hånlog. “Du vet inte vem du har att göra med, lilla snorunge. Ta tillbaka hårddisken och ring polisen för att slänga henne i fängelse för inbrott.”