Det fanns ingen bitterhet i hans röst längre.

Det skrämde Dela mindre än bitterhet skulle ha gjort.

Det lät mer som en man som omorganiserar något inom sig själv.

“Jag brukade tro att familjen var de människor man föddes till,” sa han.

Han tittade mot grottans öppning.

“Kanske är det människorna som klättrar uppför berget och stannar.”

Dela tittade på honom.

“Då är vi familj till en kvinna som varit borta i sextio år.”

Alton suckade.

“Känns som att hon lämnade lampan tänd.”

Nere i dalen upptäckte Wade att berget hade ett värde som var mycket annorlunda än det hans far just hade hittat.

Ett brev nådde den sista tillgängliga adressen för Alton och Dela.

Den adressen var huset som nu kontrolleras av banken.

Till slut nådde brevet Wade.

Han öppnade den på sitt kontor under en period av dagar som tyst försämrats i månader.

Ett vattenbolag köpte källrättigheter på Sorrel Mountain.

Företaget ville ha tomter med pålitligt vatten.

Den var villig att betala.

Siffran i brevet skulle aldrig ha imponerat på Wade.

Nu spelade det roll.

Hans utvecklingsprojekt misslyckades.

En rad halvfärdig kommersiell mark utanför länet hade förtärt hans pengar, sedan lånat pengar, sedan pengar han inte hade någon moralisk rätt att använda.

År tidigare hade han övertalat sina föräldrar att skriva under papper som rörde deras avbetalda hem.

Han hade beskrivit det som skydd.

Vad han faktiskt hade gjort var att använda deras aktier för att stödja en affär som redan var i fara.

Han hade trott att han skulle ersätta pengarna innan konsekvenserna nådde dem.

Istället fortsatte avtalet att svälja.

Huset blev en säkerhet.

Sedan blev säkerheten en skuld.

Skulden blev utmätning.

Och hans föräldrar blev de som stod i regnet medan möblerna lämnade huset.

Ingen annan i familjen visste det.

Wade hade låtit sina syskon tro att deras föräldrar helt enkelt hade slut på pengar.

Ålder.

Medicinska utgifter.

Dålig planering.

Sätt dig.

Ett vårdhem hade därför låtit ansvarsfullt.

Praktiskt.

Den typ av lösning en kompetent son skulle kunna ordna.

Det placerade också hans föräldrar någonstans där de var instängda, kontrollerade och osannolika att ställa komplicerade frågor om sex år gamla papper.

Men Sorrel Mountain var annorlunda.

Marken hade kommit till Dela efter att de tidigare dokumenten undertecknats.

Den tillhörde henne.

Wade kunde inte använda den.

Han kunde inte låna mot den.

Han kunde inte sälja dess källrättigheter.

Inte utan hennes signatur.

Brevet låg på hans skrivbord.

För första gången sedan flyttgubbarna hade lämnat hade han en anledning att hitta sina föräldrar som inte var oro.

Nästan samtidigt började Cass leta efter dem av precis motsatt anledning.

Hon hade fått reda på det sent.

En kusin berättade för henne vad som hade hänt.

Vid det laget var hennes föräldrar borta.

Äldreboendet hade inte dem.

Det gamla huset var inte längre deras.

Hennes syskon var vaga.

Någon mindes att de hört något om Delas bergspaket.

Cass ropade tills en tråd ledde till en annan och till slut till en gammal lanthandel vid foten av Sorrel Mountain.

svarade Booker.

Han bekräftade inget omedelbart.

Han ställde frågor först.

Till slut sa han att han trodde att det äldre paret Cass beskrev var vid liv.

Om hon kom skulle hon ta med varma kläder.

Och hon borde stanna vid hans butik innan hon går vidare.

Cass packade den kvällen.

Hon körde i två dagar.

Hon ringde inte Wade.

Hon ringde inte de andra.

I veckor hade hon övat på vad hon skulle säga om hon hittade sina föräldrar.

Varje version började låta som en ursäkt.

Så någonstans längs motorvägen slutade hon repetera.

Det skulle inte bli något tal.

Hon skulle dyka upp.

Hon skulle acceptera vilken ilska de än hade.

Sedan skulle hon börja därifrån.

På berget arbetade Dela med en annan sorts ilska.

Det kom oväntat en kväll när hon satt nära spisen med dagböckerna runt sig.

Hon tänkte på Verley.

Hennes mormor hade vetat tillräckligt för att få Dela att lova tre saker.

Behåll marken.

Sälj den aldrig.

Håll dig borta från det på vintern.

Men hon hade aldrig förklarat grottan.

Förklarade aldrig rummet.

Hon berättade aldrig för sitt barnbarn att om hennes liv någonsin kollapsade fanns det ett välutrustat skydd inne i berget.

Dela hade sovit i en lastbil.

Hon och Alton hade hoppat över medicinen.

De hade kommit hit nästan av en slump.

“Hon visste,” sa Dela.

Alton tittade upp.

“Min mormor visste något om det här stället.”

Han väntade.

“Hon fick mig att lova allt, och sedan dog hon utan att berätta varför.”

Hennes röst darrade.

“Vi kunde ha kommit innan huset var borta. Innan du blev så här trött. Innan vi sov i lastbilen.”

Alton sa inte till henne att hon var orättvis.

Hon visste det redan.

Istället sträckte han sig efter den tjocka svarta boken de ännu inte öppnat.

“Då kanske svaret finns här inne.”