Ännu en paus.
— Jo, det gjorde jag.
— Och?
— Hon sa att hon råkat se informationen.
Jag log bittert.
— Man fotograferar inte någon annans barn utanför deras hus av en slump.
Andrij drog ett djupt andetag.
— Skicka bilden till mig.
— Nej.
— Olena …
— Jag visar dig den personligen.
Jag ville inte längre skicka kopior, dela adresser eller låta någon annan bestämma vem som hade rätt att veta var Maksym och Marija befann sig.
Jag berättade för Andrij om en välbesökt plats nära vårdcentralen där jag skulle arbeta.
— Kom själv.
— Dmytro—
— Själv.
— Okej.
Jag lade på.
Chauffören tog två svängar till.
Plötsligt var den grå stadsjeepen borta.
Det borde ha lugnat mig.
Det gjorde det inte.
Tio minuter senare var vi inne i en stor byggnad, vid ett kafé i den rymliga foajén.
Jag satte barnen vid ett bord, köpte juice och bullar åt dem och försökte bete mig som om det bara var en vanlig paus efter resan.
Marija tittade på mig längre än vanligt.
— Mamma, är du rädd?
Jag satte mig på huk bredvid henne.
— Jag är orolig.
— För den där mannen?
— För en massa saker som vuxna måste tänka på.
Maksym lutade sig mot mig.
— Är han vår pappa?
Jag hade kunnat ljuga en dag till.
En timme till.
Tio minuter till.
Men för första gången förstod jag att hemligheten som jag hade trott skulle skydda dem inte längre skyddade dem.
— Ja, sa jag.
Maksym blinkade.
Marija slutade snurra sugröret i juicen.
— Andrij är er pappa.
— Visste han om oss? frågade Marija.
Den frågan var värre än alla jag hade föreställt mig under sex år.
— Nej.
— Varför?
Jag öppnade munnen.
Men jag kunde inte lägga allt ansvar på honom.
— För att jag inte berättade det för honom.
Maksym rynkade pannan.
— Varför inte?
— För att jag var väldigt sårad då och trodde att det skulle bli bättre så.
— Blev det bättre?
En femåring ställde frågan som jag hade flytt från i sex år.
— Jag vet inte, svarade jag.
Det var den första ärliga meningen jag hade sagt till barnen om Andrij.
Han kom några minuter senare.
Ensam.
Utan Dmytro.
Utan någon chaufför vid sin sida.
Utan den kyliga självsäkerheten han hade burit på flygplatsen.
Maksym såg honom först.
— Mamma.
Andrij stannade några steg från bordet.
Han gick inte fram till barnen förrän jag nickade.
Sedan satte han sig mitt emot mig.
Jag öppnade fotografiet på telefonen och lade den mellan oss.
Han tittade länge på bilden.
Sedan läste han meddelandet.
Hans ansikte hårdnade.
— Det här togs inte i dag.
— Precis.
— Jag har inte sett det här.
— Jag tror dig.
Han såg upp på mig.
De där två orden var nog inte vad han hade väntat sig.
— Men nu förstår du varför jag inte tänker åka hem till dig eller lämna barnen till dig bara för att du är deras pappa.
— Jag förstår.
Maksym hörde den sista meningen.
— Mamma, vi åker ingenstans utan dig.
Andrij tittade på sin son.
— Ingen kommer att tvinga dig.
Sedan såg han på Marija.
— Inte dig heller.
Marija tänkte efter en stund.
— Är Viktoria din fru?
Andrij stelnade till.
Barn hittar dörrar som vuxna har gått runt i åratal.
— Nej.
Jag tittade på honom.
— Men hon har funnits vid din sida i sex år.
— Ja.
— Är ni tillsammans?
— Nej.
Det tog mig några sekunder att förstå svaret.
— Du lämnade mig för hennes skull.
— Ja.
— Och ni är inte tillsammans?
— Nej.
— Varför då?
Andrij sänkte blicken mot telefonen mellan oss.
— För att jag inte var kär i den Viktoria som fanns då. Jag var kär i den hon hade varit för mig tidigare.
Jag ville skratta.
Eller slå honom.
Jag gjorde inget av det.
— Skulle det trösta mig?
— Nej.
Han lyfte blicken.
— Jag ville bara att det äntligen skulle vara sant.
Efter vår skilsmässa, förklarade han, hade han och Viktoria försökt återuppta förhållandet i några månader.
Det fungerade inte.
Hon stannade kvar som en gammal bekant, någon ur hans umgängeskrets, en person han hade litat på längre än många andra.
Men jag hörde bara en sak.
— Så för sex år sedan förstörde du vårt äktenskap för ett minne?
— Ja.
Ett kort svar.
Utan ursäkter.
Utan något ”men”.
Det gjorde ont på ett märkligt sätt.
I sex år hade jag föreställt mig en stor kärlek som vårt äktenskap aldrig skulle ha haft en chans mot.
Det visade sig att jag hade blivit besegrad av ett spöke.
Andrejs telefon ringde.
Viktoria.
Han tittade på skärmen.
Sedan på mig.
— Svara, sa jag.
Han slog på högtalaren.
