Sommaren då Mason tog examen från high school kändes redan som ett avlägset, varmt minne, men andedräkten från den dagen dröjde sig fortfarande kvar över varje röd tegelsten och varje grönt löv på Wentworth Avenue. Fyra år hade gått sedan dagen då den bråkiga tonåringen, som en gång krossat tulpanerna, tog emot den rostiga handspaden av Rosa DeLuca. Mason hade nu fyllt tjugotvå och var sistaårselev på programmet för stadsplanering och samhällsutveckling vid ett offentligt universitet i Chicago.

Gemenskapsträdgården var inte längre bara en plats där han utförde samhällstjänst; den hade blivit hans hjärtslag, ett levande bevis på pånyttfödelse. Under Masons omsorg hade trädgården expanderat till två intilliggande tomter som Wentworth Avenue Community Land Trust nyligen hade köpt. De lysande röda tulpanbäddarna flätades nu samman med ett hydroponiskt system som levererade färska grönsaker till stadens soppkök.

Men tiden gynnar aldrig någon, inte ens de starkaste. Rosa hade nu fyllt sjuttioåtta. Hennes redan lilla gestalt hade blivit ännu mer krum. De raska stegen mellan blomsterbäddarna hade ersatts av långsamma, trevande steg med en promenadkäpp i ek. Hon kom fortfarande ut till trädgården varje lördagsmorgon med sin stråhatt och sin termos med kaffe, men för det mesta satt hon bara på bänken och log när hon såg Mason instruera grannskapets barn i hur man sår frön.

En fuktig oktoberkaväll, när lönnlöven började bli djupröda och föll glest över gångvägen, rullade en glänsande svart, absurd lång och malplacerad Mercedes långsamt in på Wentworth Avenue. Den liknade inte Rosas svarta SUV:ar från förr. Hennes bilar bar på värdigheten av en tämjd underre ordning; den här bilen bar på stanken av hänsynslös girighet.

Tre män i skarpa, skräddarsydda kostymer, bärandes på portföljer i krokodilskinn, klev ur. I täten gick Richard Vance, VD för Apex Real Estate Group – ett imperium som höll på att köpa upp varje tomt på South Side för att jämna dem med marken och bygga inhägnade lyxlägenheter.

Mason, som var täckt av lera, höll på att dra åt ett nytt vattenrör till växthuset med en skiftnyckel. Han tittade upp och kisade mot de objudna gästerna.

“Vem är ansvarig här?” krävde Richard Vance, hans kalla röst ekade i trädgårdens tystnad. Han såg sig omkring och blicken svepte över blomsterbäddarna och tomatplantorna som om han tittade på en hög med skräp som väntade på att rensas bort.

Rosa, som satt och stickade på bänken, brydde sig inte ens om att titta upp. Hon tog bara en liten klunk av sitt te. Mason torkade snabbt av händerna på en trasa och ställde sig mellan Richard och Rosa. Masons axlar var nu breda och starka och blockerade miljardärens sikt helt och hållet.

“Om du vill köpa marken är svaret nej,” sa Mason med en lugn men kompromisslös röst. “Det här området ägs permanent av Wentworth Community Land Trust. Det är inte till salu.”

Richard log snett, ett halvt leende fullt av medlidande. Han drog fram ett guldkantat visitkort ur bröstfickan och slängde det lätt på det mossiga träbordet.

“Grabben, i den här världen finns det inget som ‘inte är till salu’, det handlar bara om att priset inte är tillräckligt högt,” sa Richard smidigt. “Vi har redan köpt hela kvarteret bakom den här trädgården. Gamle herr Alvarez butik på hörnet fick just ett meddelande om att hyran tredubblas. Och när det gäller er oskyldiga lilla trädgård…” Han gjorde en gest till advokaten bredvid sig att öppna sin portfölj och ta fram en bunt papper stämplade av stadshuset. “…har staden just godkänt en lag om omzoning. Eftersom det här området ligger i vägen för det nya underjordiska dräneringssystemet, har vi fått ett beslut om expropriation för ‘Allmännyttiga ändamål’.”

Mason stelnade till. Han hade studerat dessa knep i skolan. De använde kryphål i zoneringslagar från 1950-talet, gömde sig bakom “allmännyttan” för att tvinga fram vräkningar och överlät sedan marken till privata utvecklare för kommersiella projekt.

“Tidsfristen är trettio dagar,” sa advokaten och sköt dokumenten mot Mason. “Trettio dagar att dra upp det här ogräset och försvinna. Annars kommer stadens bulldozers att göra det åt er.”

När Mercedesen rullade iväg och lämnade ett grått avgasmoln efter sig, sänkte sig en dödlig tystnad över trädgården. Mason vände sig om för att titta på Rosa. För första gången på alla dessa år såg han hur handen som höll i stickstickan darrade lätt. Inte av rädsla, utan för att åldern hade tömt henne på kraft. Den här striden var för stor, i för stor skala, och fienden var inga gatudårar som hon kunde skrämma med sin gamla auktoritet. De var män i kostym som använde lagen som vapen.

“Vi måste ringa Angela Moore,” sa Mason snabbt och tog fram sin telefon.