Hon torkade bryskt bort en tår. ”Jag förväntar mig inte att du ska förlåta mig. Det jag gjorde var oförlåtligt. Det vet jag nu. Jag ville bara att du skulle veta att… du hade rätt. Jag var grym. Och jag är ledsen.” Hon vände sig om för att gå, hennes axlar var hopsjunkna. ”Belinda”, sa jag. Hon stannade men vände sig inte om. ”Jag förlät dig den kvällen du gick ut genom de där dörrarna”, sa jag lugnt. ”Inte för din skull, utan för min. Ilska är för tungt att bära när man redan haltar. Jag hoppas att du hittar något i ditt liv som gör dig genuint lycklig.” Hon nickade sakta, en enda ryckig rörelse, och pressade upp dörren mot regnet. Hon försvann ut i mörkret, en skugga i natten.
När mitt pass var över den kvällen, väntade jag inte på att regnet skulle sluta. Jag tog på mig min kappa och promenerade den korta biten hem. Kylan bet i kinderna, men inombords kände jag en djup värme. Jag öppnade dörren till min lilla lägenhet. Babysittern, en granne, slumrade på soffan, och inne i sovrummet sov Eden tungt. Jag betalade grannen, låste dörren och gick in till min dotter. Jag sparkade av mig skorna, tog försiktigt av mig protesen och lade den på sin vanliga plats på stolen. Sedan kröp jag ner under täcket bredvid Eden. Hon rullade omedelbart över och lade sin lilla arm över min bröstkorg.
I mörkret, med ljudet av regnet som slog mot fönstret, tänkte jag på ordet styggelse som Belinda hade skrivit på kvittot. Jag tänkte på elden som tog en mor men gav mig en dotter. Jag tänkte på smärtan, på ärren, på klickandet och dunsandet som var soundtracket till mitt liv. Inget av det var vackert på det sätt som världen ofta kräver. Men det var äkta. Det var fyllt av kärlek, offer och överlevnad. Eden mumlade något i sömnen och kurade närmare. Jag blundade, lät hennes värme vagga mig till ro, och visste med absolut säkerhet att jag var hel. Tio minuter av grymhet hade försökt bryta mig, men det hade i slutändan bara visat mig, och världen, hur orubblig kärleken verkligen är.
