Nästa morgon, medan María Guadalupe försökte massera sina värkande njurar sittande på en grov träbänk, dök Doña Refugio upp.
Hon var en granne på sextioåtta år, med hud härdad av Oaxacas sol och vita flätor, som under de senaste dagarna hade närmat sig med bönsoppa och handgjorda tortillas.
Refugio bad inte om lov att komma in.
Hon tittade på den torra bäcken, tittade på den gravida flickan och suckade med den tyngd som tillhör den som känner till alla bergens fällor.
”Det var Epitacio”, sade den gamla kvinnan och spottade ut namnet som om det vore gift.
”Han har velat ha den här jordbiten i flera år. Gamle Crisanto, den tidigare ägaren, ville aldrig sälja den till honom. Crisanto brukade tillbringa timmar där bakom och bära stenar från ravinen för att gömma något. Han sade att den här ranchen var mer värd än vad ögonen kunde se.”
De orden fastnade i María Guadalupes sinne.
Hon gick mot steninhägnaden.
Geten, som nu stod stadigt och vars päls började glänsa tack vare de omslag av aloe och aska som Refugio hade lärt henne att göra, gav ifrån sig ett kort bräkande.
Djuret lade sig alltid exakt i samma hörn, intill en enorm sten som verkade sitta fast i murens grund.
María Guadalupe föll på knä i den torra jorden, kämpade mot andnöden som graviditeten gav henne, och lade båda händerna på stenen.
Hon sköt med all sin kraft.
Stenen var inte fastmurad.
Den gled åt sidan och avslöjade ett mörkt hålrum, perfekt uthugget.
Inne i hålet, täckt av damm och spindelväv, låg en gammal plåtlåda.
Med darrande händer drog hon ut den i solljuset.
När hon öppnade den slog lukten av gammalt papper och instängdhet emot hennes ansikte.
Därinne låg gulnade dokument och en hårdinbunden anteckningsbok fläckad av fett.
Det första pappret var ranchens ursprungliga lagfart, stämplad av en domstol trettio år tidigare, med exakta mått som visade att varje centimeter av den jorden, och dess gränser, var privat egendom och inte ejidomark, som Epitacio säkert tänkte hävda.
Men det som fick María Guadalupes hjärta att rusa var anteckningsboken.
Det var Don Crisantos dagbok.
Mellan anteckningar om sådd och djurfödslar fanns en handritad skiss.
En röd cirkel markerade den exakta plats där den gamla vedugnen för äggulabröd stod, precis bakom huset.
Inne i cirkeln stod ett ord skrivet med darrig men stadig handstil: ”Källa”.
Crisanto förklarade att när han flera år tidigare reparerade ugnsgolvet hade han hittat en åder av underjordiskt vatten.
Sött, kallt och outtömligt vatten.
Han hade bestämt sig för att försegla det och gömma det under ugnens stengolv för att skydda det från girigheten hos män som Epitacio.
Utan att förlora en enda sekund sprang María Guadalupe till den bakre delen av marken.
Hon föll på knä framför den spruckna ugnen och började skrapa bort askan som samlats där under årtionden.
Det grå dammet trängde in under hennes naglar, i håret och i lungorna, men hon stannade inte.
När hon kom ner till grunden märkte hon att stenarna i mitten satt löst.
Med en träbit som hävstång lossade hon den första stenen, sedan den andra och slutligen den tredje.
Ett dovt ljud, som jordens djupa andetag, bröt tystnaden.
Och sedan vällde vattnet fram.
Det var inte en ynklig pöl.
Det var en våldsam, kristallklar och iskall stråle som sprutade upp och stänkte lera på hennes klänning och dränkte hennes ansikte.
María Guadalupe sänkte händerna i det kalla vattnet och brast ut i okontrollerbar gråt.
Hon grät av raseri, hon grät av lättnad, hon grät för Isauro.
Hon förstod ödets oerhörda tyngd.
Hennes man hade gått ner i mörkret i en dödlig gruva i nittio dagar för att samla ihop några sedlar.
De sedlarna köpte en övergiven ranch.
Och den övergivna ranchen dolde den mest värdefulla resursen i hela bergstrakten.
Isauro hade från döden köpt sitt barn en livskälla som ingen skulle kunna ta ifrån dem.
Samma eftermiddag packade hon dokumenten i sin väska, svepte in plåtlådan i en rebozo och gick de två timmarna ner till Tlaxiaco.
Hon steg in i det blygsamma kontoret hos licenciado Emiliano, en hederlig advokat på femtio år med tjockbågade glasögon, vars kontor luktade kokkaffe och gammalt papper.
Advokaten granskade den ursprungliga lagfarten och läste Crisantos dagbok.
Ett långsamt och vasst leende visade sig i hans ansikte.
”Med detta är Epitacio körd. Hans marker beror på samma bevattningssystem som han själv förändrade. Om vi går till församlingen kommer vi inte bara att försvara din egendom, utan också avslöja honom som en federal brottsling för att ha lett om naturliga vattenflöden.”
Vreden lät inte vänta på sig.
Tre dagar senare överlämnade en pojke från byn en officiell kallelse till María Guadalupe.
Epitacio hade, med hjälp av sitt inflytande, sammankallat ett möte i ejidalkommissariatet och krävde expropriering av ranchen under förevändningen att den inkräktade på gemensam mark, och dessutom att barnet, när det väl föddes, skulle lämnas i de farföräldrarnas vård på grund av ”moderns fattigdom”.
