Och innan Aria hann skrika, innan hon hann sträcka sig efter dörren, uttalade Ethan orden som fick henne att förstå att hon inte alls hade flytt från herrgården, utan hade fallit rakt in i…

Del 2: Sanningen fångad i bläck

Ethan rörde sig inte när Aria ryggade undan från honom.

Han lade bara telefonen med skärmen nedåt på sätet, som om han genom att dölja namnet kunde radera det hon hade sett.

“Du känner henne,” viskade Aria.

SUV:en bakom dem blinkade två gånger med ljusen.

Chauffören tittade i backspegeln.

“Sir, de ger oss signaler.”

Arias hand sökte efter dörrhandtaget, men Ethan grep tag i hennes handled innan hon hann dra.

Han knep inte åt hårt.

Han gjorde henne inte illa.

Konstigt nog gjorde det situationen bara värre.

“Om du hoppar ut nu kommer de att fånga dig inom trettio sekunder,” sa han.

“Och om jag stannar hos dig?”

För första gången vacklade hans lugna uttryck.

“Då kanske du överlever till det ögonblick då du får höra varför din styvmor har ringt mig hela veckan.”

Aria såg på honom, regndroppar rann längs de tonade rutorna bredvid hennes ansikte.

Vägen svängde skarpt och gav vika för en rad gamla lagerlokaler, långt från staden, långt från vittnen.

Ethan öppnade det lilla facket mellan sätena och tog fram ett förseglat brunt kuvert.

På kuvertet stod hennes namn: Aria Montgomery.

Hennes andedräkt stannade av.

“Vad är det här?”

Ethan såg på kuvertet som om det vägde mer än pengar, mer än hemligheter, mer än skuldkänslor.

“Något som din far lämnade efter sig innan han dog.”

DEL 3

Aria stelnade till, hennes fingrar, som fortfarande kramade kanten av Ethans rock, darrade.

Hon visste inte vad hon skulle tro.

Hennes fars namn, den bortgångne ägaren till byggimperiet, hade knappt nämnts i huset sedan Victoria tog hans plats.

“Min far dog för sju år sedan,” sa hon till slut, hennes röst darrade av en blandning av misstro och växande rädsla.

“I en hjärtinfarkt, om man ska tro de officiella dokumenten,” tillade Ethan, och i hans röst fanns något kallt, nästan metalliskt.

Han öppnade inte kuvertet, istället observerade han uppmärksamt hur förföljarnas SUV saktade ner, och plötsligt förlorade självförtroendet när de närmade sig lagerlokalernas bevakade område.

“Victoria försökte inte gifta bort dig av en slump,” fortsatte han utan att ta ögonen från vägen.

“Hon behövde desperat att du hamnade i Mr. Vances händer, eftersom bara han lagligt kunde godkänna försäljningen av de tillgångar som enligt testamentet fortfarande tillhör dig.”

Aria kände hur marken försvann under hennes fötter.

“Jag har inte skrivit på något. Jag vet inte ens vad det är för tillgångar.”

Ethan vände sig äntligen mot henne.

I ljuset från instrumentbrädan verkade hans ögon ännu mörkare än där ute.

“Det är precis därför du fortfarande lever, Aria.”

Han höll upp kuvertet framför hennes ansikte och lät henne se sigillet som hon skulle känna igen bland tusen.

Det var hennes fars sigill.

“Hon kunde inte döda dig förrän du hade satt din signatur. Men ikväll bestämde hon sig för att det räckte med att överföra kontrollen över dig till någon som skulle tvinga dig till det.”

SUV:en bakom dem bromsade in tvärt och vände om, och försvann i regnridån, som om de förstått att Ethan Cross inte är en man man spelar spel med.

Aria kände hur tårarna hon hållit tillbaka så länge äntligen bröt fram.

Hon var inte trygg; hon befann sig i centrum av en ännu större komplott.

Ethan räckte henne kuvertet.

“Öppna det.”

Hennes darrande fingrar bröt sigillet.

Inuti fanns en mapp med dokument som helt ändrade Arias bild av vem som egentligen mördade hennes far.

Och signaturen på den sista sidan tillhörde inte Mr. Vance.

Den tillhörde Victoria.

Aria såg upp på Ethan, i hennes ögon kunde man läsa insikten att den här natten bara var början.

“Varför hjälper du mig?” frågade hon och kramade papperen så hårt att kanterna började knycklas.

Ethan såg åter framåt, hans profil var uthuggen i sten.

“Därför att din styvmor har gjort ett stort misstag, Aria.”

Han pausade, och i hans ögon glimmade något som liknade ett löfte.

“Hon bestämde sig för att hon kunde förfoga över det som tillhör mig.”