— Men min mor hade fel, fortsatte Élise och vände blicken mot Hélène. Jag är inte en flicka av en “viss sort” som nästlar sig in i familjer. Jag är en kvinna som bygger imperier. Och jag delar inte mitt rike med förrädare.

Hon böjde sig ner och plockade upp den förlovningsring av guld och safir som hade suttit på hennes finger. Den hade tillhört Juliens mormor. En släktklenod. Hon vägde den i handen ett ögonblick.

— Hélène bad mig ta av mig den här ringen, sa hon och lät blicken svepa över de tysta gästerna. Det är det enda kloka råd den kvinnan någonsin gett mig.

Istället för att räcka den till Julien, lade hon den ovanpå checken hon hade signerat, och lät båda falla ner på det smutsiga klinkergolvet precis framför Juliens knän.

— Behåll checken, Julien. Använd den till att betala er konkursadvokat. Den lär behövas.

Antoine lade återigen sin tunga, varma hand på sin dotters axel. Det var en tyst bekräftelse, ett godkännande. Hon hade klarat elddopet. Hon hade klivit ut ur skuggan av sin anonymitet och tagit sin rättmätiga plats.

— Kom, Élise, sa hennes far lugnt. Vår tenderbåt väntar nere vid bryggan. Kaptenen på flaggskeppet har förberett en sen middag i kaptensmässen. Vi har framtiden för Vautrin-gruppens anställda att diskutera. Jag tänker inte låta hamnarbetarna förlora sina jobb bara för att deras tidigare chefer var inkompetenta dårar.

Élise vände sig om. Hon rättade till sin enkla, svarta klänning – en klänning Hélène tidigare under kvällen hade kallat “charmigt alldaglig” – och började gå mot utgången.

Publiken vek undan som Röda havet för Moses. Inte en enda person vågade möta hennes blick. Människorna som hela kvällen hade viskat bakom hennes rygg, som hade rullat med ögonen åt hennes “brist på klass”, stod nu böjda i tyst vördnad och fruktan.

Precis innan hon nådde den stora glasdörren som ledde ner till hamnen, stannade hon och tittade över axeln en sista gång.

Julien satt fortfarande på knä bland skärvorna av det krossade kristallglaset. Hélène hade gömt ansiktet i händerna, oförmögen att bevittna ruinerna av sin dynasti. Ovanför dem, ute på det mörka havet, sköt ett plötsligt fyrverkeri av ljus upp i skyn från Delaunay-fartygens enorma skorstenar, en signal till hamnen om att en ny ordning hade anlänt.

Élise kände en sista, svag smärta i bröstet – sorgen över den illusion hon hade älskat. Men när hon vände ansiktet mot den salta vinden och klev ut i natten med sin far vid sin sida, sköljdes smärtan bort av vågornas dån.

Hon hade anlänt till festen som en pjäser i deras spel. Hon lämnade den som drottningen över schackbrädet. Framtiden bredde ut sig framför henne, lika gränslös och kraftfull som havet självt.