Efter fem graviditeter, efter att ha sett Emily kämpa med komplikationer, sömnlösa nätter och svåra återhämtningar, hade jag blivit livrädd för att förlora någon jag älskade.

Och under de där få sekunderna hade jag verkligen trott att jag höll på att förlora min bebis.

Margaret dök upp i dörröppningen.

Hennes ansiktsuttryck hade förändrats helt.

”Daniel, kära du …”

Jag tittade upp.

Hon närmade sig långsamt.

”Jag trodde att du skulle skratta.”

Jag nickade.

”Jag vet.”

Hon satte sig bredvid mig.

”Jag förstod inte …”

Hennes röst brast.

För första gången på femton år hade min svärmor absolut ingenting fyndigt att säga.

Sedan dök Sophie upp bakom henne.

”Mormor”, sa hon tyst, ”pappa skulle ha varit glad även om han hade fått ännu en flicka.”

Margaret vände sig mot henne.

Sophie fortsatte:

”Han säger alltid att vi är hans favoritmänniskor.”

Lily nickade.

”Och han tar med oss och fiskar.”

Grace tillade:

”Och han lär oss saker om bilar.”

Lilla Emma trängde sig in mellan sina systrar.

”Och pappa säger att flickor kan göra allt som pojkar kan!”

Alla blev tysta.

Jag tittade på mina fyra döttrar som stod i dörröppningen.

Sedan log jag genom tårarna.

”Ni har alldeles rätt.”

Margaret torkade sig i ögonen.

Hon lutade sig fram och kysste Oliver på pannan.

Sedan tittade hon på mig.

”Jag är skyldig dig en riktig present.”

Följande lördag kom hon tillbaka med en trälåda.

Inuti låg en vacker fickklocka i silver.

Den hade tillhört hennes avlidne far.

På baksidan hade hon låtit gravera in fem namn.

Sophie.

Lily.

Grace.

 

Emma.

Oliver.

Under namnen stod sex ord:

”Fem skatter. En mycket lycklig pappa.”

Margaret kramade mig hårt.

”Inga fler bebisskämt”, viskade hon.

Jag skrattade.

”Lovar du?”

Hon log.

”Tja … kanske bara ett till.”

Sedan räckte hon mig en blöja.

Jag öppnade den.

Inuti låg en hundradollarsedel.

På en liten lapp stod det:

”Till pappan som överlevt fem barn. Du kommer att behöva de här pengarna.”

Den här gången skrattade jag tills tårarna rann.

Och medan mina döttrar samlades runt sin lillebror insåg jag något.

Jag hade tillbringat år med att föreställa mig hur livet skulle vara med en son.

Men den största gåvan var inte att äntligen ha fått en pojke.

Det var att komma hem till fem barn som älskade mig.

Och till en familj som, trots sina hemska skämt, älskade varandra ännu mer.