Min-su såg sig omkring som om hon letade efter ett vänligt ansikte.

Det fanns inga.

Till och med de äldre läkare han stolt hälsat på vid sin entré undvek hans blick.

Sedan vände han sig snabbt tillbaka mot bruden.

“Jag är offret här.”

“Ja,” tänkte jag.

I den här delen var han det.

Det han hade gjort mot mig gjorde inte bedrägeri mot honom acceptabelt. Det visste jag. Jag hade aldrig velat att hennes brott skulle lyckas. Anledningen till att jag hade lagt upp hennes foto i en offergemenskap var inte för att hjälpa henne att försvinna. Det var för att ta reda på vem hon var.

Brudens fel tillhörde henne.

Min-sus grymhet tillhörde honom.

Det ena raderade inte det andra.

Men hon var inte färdig.

Hon kastade en blick runt balsalen och gav ifrån sig ett kort skratt.

“Vet du vad det roligaste är?”

Min-su stirrade på henne.

“Du betalade för hela den här showen för att du ville att alla skulle se hur bra du klarade dig.”

Hans läppar spändes.

Hon nickade mot gästerna som satt vid hennes sida.

“Tror du att alla dessa människor är mina släktingar?”

Flera huvuden vändes om.

Kvinnan närmast gången tittade plötsligt ner i sitt knä.

Min-sus ansikte förändrades igen.

“Vad pratar du om?”

“Jag var tvungen att fylla platser.”

“Vad?”

“Några av dem blev anställda.”

Orden spred sig genom rummet som en ny chockvåg.

Bruden lät nästan irriterad nu.

“Vet du hur dyrt det är att få en falsk rik familj att verka övertygande? Kläder, bilar, människor, bokningar, depositioner. Jag spenderade mer på det här bröllopet än jag ville.”

Min-sus far stirrade mot raderna av främlingar som han tillbringat eftermiddagen med att buga för.

Hans mor viskade, “Nej.”

Bruden tittade på Min-su.

“Jag var nära, dock.”

“Till vad?”

Hon log.

“Slutför.”

Hans röst blev tunn.

“Avsluta vad?”

Hon svarade inte genast.

Tjänstemannen bredvid henne sa åt henne att inte diskutera detaljer i utredningen.

Men Min-su hade redan hört nog.

Han grep tag i sin krage.

“Du skulle ta lån.”

Brudens ögon skärptes.

“Så du är inte helt långsam.”

Hans mamma flämtade.

Min-su tog ett steg till.

“I mitt namn?”

“Du har skrivit på massor av saker.”

“Du sa att de var för kliniken.”

“Jag sa vad jag behövde säga.”

Han stirrade på henne som om golvet försvunnit.

Sedan tillade hon, “Och innan du börjar låtsas att du var något omöjligt pris, har jag haft att göra med proffs förut. Läkare, advokater, män från familjer med mycket mer pengar än din.”

Min-sus ansikte rodnade.

“Varför jag då?”

Hon gav honom eftermiddagens kallaste svar.

“Jag hade bråttom.”

Han blinkade.

“Jag behövde någon ambitiös, otålig och ivrig att tro att han plötsligt blivit tillräckligt viktig för att en rik familj skulle ge honom en byggnad.”

Orden landade hårdare än att ropa.

“Du var bekväm.”

Jag såg Min-sus ansiktsuttryck brytas lager för lager.

Tio år tidigare hade jag också varit bekväm.

En kvinna som var villig att jobba sent.

En kvinna villig att låna ut pengar.

En kvinna villig att laga mat.

En kvinna villig att tro på löften.

Skillnaden var att jag hade älskat honom.

Hon hade studerat honom.

Bruden kastade en blick mot mig igen.

“Jag trodde vi var lika, du och jag.”

Min-sus huvud for upp.

“Jag är inte alls som du.”

“Verkligen?”

“Nej.”

“Du hade en kvinna vid din sida i tio år för att hon gjorde det lättare att bli läkare. Sedan kastade du bort henne så fort du trodde att någon rikare fanns tillgänglig.”

“Det är annorlunda.”

“Självklart tror du det.”

Hennes skratt var tyst.

“Folk tror alltid att deras egen själviskhet har en bättre förklaring.”

Hans mamma skrek åt henne att sluta.

Hon ignorerade henne.

“Män som kastar bort någon lojal för att de tror att de kan byta upp är de lättaste att sälja en fantasi till. De är redan halvt övertygade om att de förtjänar ett mirakel.”

För en gångs skull hade Min-su inget att säga.

Sedan ljusnade brudens uttryck på ett sätt som fick hans ansikte att spännas igen.

“Åh. Det är något mer.”

“Vad?”

“Vi registrerade äktenskapet.”

Min-su stelnade till.

Hans mammas huvud ryckte mot honom.

“Vad?”

Bruden log.

“Vi är redan lagligt gifta.”

Hans far mumlade något för sig själv.

Min-sus mamma grep tag i sin sons ärm.

“Du sa att du skulle göra det efter ceremonin.”

Han svarade inte.

Bruden gjorde det åt honom.

“Vi lämnade in tidigt.”

“Varför?” krävde hans mor.

Bruden skrattade.

“För att din son ville ha den byggnaden väldigt mycket.”

Min-sus ansikte blev grått.

“Du sa att fastighetsöverföringen skulle vara enklare.”

“Jag sa mycket.”

Han tittade på tjänstemännen.

“Kan jag avboka den?”

Ingen svarade genast.

Den pausen skrämde honom mer än någon ropande anklagelse kunde ha gjort.

Bruden lyfte sina fasthållna händer något.

“Du borde nog prata med en advokat.”