”Du förlorade mig för att du trodde att du hade rätt att offra våra barn för att rätta till dina egna misstag.”

Jag lade på.

 

En månad senare fick Daniel veta att han inte var en lämplig donator.

Rebecca stod fortfarande kvar på väntelistan för en transplantation.

Richard stannade hos Eleanor, men jag ansökte om skilsmässa.

På morgonen när jag skrev under skilsmässopappren frågade Sophie om jag ångrade vårt äktenskap.

Jag tänkte på mina barn, våra lyckliga minnen och kvinnan jag hade varit innan jag upptäckte sanningen.

”Nej”, svarade jag.

”Jag ångrar att jag litade på någon som trodde att kärlek gav honom rätt att ljuga.”

Sedan ringde min telefon.

Det var Rebecca.

”Margaret”, viskade hon, ”jag vet att du inte är skyldig mig någonting. Men skulle du vilja komma och hälsa på mig?”

Jag tittade på skilsmässopappren.

Och för första gången på flera veckor log jag.

”Självklart, kära du.”

För Richards största hemlighet hade förstört vårt äktenskap.

Men den hade också gett mina barn en syster – och påmint mig om att en familj byggs genom ärlighet, inte enbart genom blodsband.