— Niotusenfemhundra i månaden.

På två år.

— Och plus vårt kylskåp.

Och hur ska vi leva?

— Vi klarar det.

Jag kan ta extrajobb.

— Vi klarar det… — upprepade Adelina tyst.

Samma kväll pratade Stepan med Nina i telefon.

Adelina diskade och hörde allt.

— Men det var så lite så, Ninulja.

Du är ju min lillasyster… Självklart hjälper jag till… Det viktigaste är att det är bekvämt för dig… Ta hand om bilen, okej?

Även om den inte är ny, så är den bra… Puss.

Adelina klämde åt svampen så hårt att vattnet rann ur den.

Inombords brast något.

De följande månaderna knakade budgeten i fogarna.

Efter lönen försvann pengarna direkt till lånen.

Det återstod fjortontusen — till mat, räkningar, transport och vardagsutgifter.

Adelina började spara på allt.

Köpte det billigaste, avstod från kosmetika, nya kläder.

Slutade träffa sina väninnor — det fanns inga pengar till kaféer längre.

Stepan tog ett andra jobb — på helgerna lossade han varor på ett lager.

Han kom hem utmattad och somnade direkt i kläderna.

Adelina tittade på sin man och förstod inte längre vad hon kände — medlidande eller irritation.

Nina ringde varje vecka.

Berättade hur bekvämt det var att köra nu, hur underbart det var att slippa trängas på bussarna.

Lovade att börja lämna tillbaka pengar “från och med nästa månad”.

Sedan nästa månad igen.

Och nästa.

Ett halvår senare ringde svärmor.

— Stjopa, tänk dig, grannarna har köpt en sommarstuga!

Ett litet hus, en trädgård, äppelträd… Så vackert!

Stepan lyssnade under tystnad.

— Mamma, det är bra…

— Och jag då?

Jag har suttit i en lägenhet i hela mitt liv.

Man vill ha lite jord, luft.

I min ålder är det redan viktigt.

— Mamma, en stuga är ett dyrt nöje…

— Jag såg en tomt för etthundrasjuttiotusen.

Man kan ta det på lån.

Betala av pö om pö.

Adelina lade undan boken och tittade på sin man.

— Mamma, jag måste tänka.

Och prata med min fru.

När samtalet var slut satte han sig bredvid henne.

— Hörde du?

— Ja.

— Vad tror du?

— Stjopa, vi har redan två lån.

Vi håller knappt ut.

Du jobbar utan lediga dagar.

Jag sparar på allt.

And nu en stuga också?

— Det är mamma…

— Din mamma bor i en trerumslägenhet.

Får pension.

Hon är frisk.

Varför sparar hon inte själv?

— För att hon fostrade oss ensam i hela sitt liv!

— Och nu måste du sätta dig i skulder?

— Det är hjälp till familjen!

— Det är ett beroende av andras önskemål!

Stepan reste sig häftigt.

— Du tänker bara på dig själv!

— Nej!

Jag ser bara att du blir utnyttjad!

— Hur vågar du?!

— För att det är sant!

Din mamma vet att du inte säger nej!

— Jag kommer att hitta pengarna!

— Var då?!

Han slet åt sig jackan och gick ut.

Han kom tillbaka först på morgonen.

— Banken sade nej, — sade han tyst.

Adelina andades ut av lättnad.

— Kanske är det ett tecken?

Stepan vände sig om.

— Du har en ren kredithistorik.

Ta lånet på dig själv.

Hon stelnade till.

— Vadå?

— Ta det i ditt namn.

Etthundrasjuttiotusen.

Jag kommer att betala.

— Är du allvarlig?

— Det är sista gången.

Hjälp bara mamma.

Adelina tittade på honom och kände inte igen honom.

Framför henne stod en främmande människa.

Inte den där omtänksamme mannen som hon hade gift sig med.

Utan en människa som var redo att dra ner henne i ett skuldhål för andras önskemåls skull.

— Jag tänker inte ta något lån.

— Varför?

— För att det är galenskap.

— Det är min mor!

— Och det här är mina pengar, min historik och mitt ansvar!

— Jag kommer att betala av allt!

— Hur betalar Nina av bilen?

Ett halvår har gått.

Var är pengarna?

— Hon kommer att lämna tillbaka dem…

— När då?

Han tog hennes händer.

— Jag ber dig.

Sista gången.

Adelina drog undan sina händer.

— Du tog ett lån för din familjs skull, och nu vill du dra in mig?

Nej, min käre, fortsätt red ut det här själv!

Stepan blev blek.

— Vad sade du?

— Jag tänker inte ta något lån.

Varken till sommarstugan eller till något annat.

— Det betyder att du är emot mig?

— Jag är för mig själv.

— Du sviker mig!

— Jag skyddar mig själv.

— Gå då! — skrek han. — Om du inte är med oss — gå!

Adelina packade tyst sina saker och ringde en väninna.

I fem dagar bodde hon hos Sveta.

Tänkte.

Mindes.

Fem års äktenskap.

Fem år under vilka hon hade förvandlats till ett bekvämt bihang till någon annans liv.

Stepan levde för sin mammas och systers intressen.