Dörren stängdes bakom dem, och under en upphängd sekund verkar till och med gatan vara tyst. Evelyn blev kvar på trottoaren utanför hemmet som hon hade byggt tillsammans med Daniel, med ena handen stödd mot betongen och tårarna glänsande under verandalampan.

Evelyn slöt ögonen och pressade dagboken mot sitt bröst. För första gången på sex månader var tårarna som rann nerför hennes kinder inte av maktlöshet, smärta eller ilska. Det var tårar av lättnad, av avsked och av frid.

Hon reste sig upp, gick fram till fönstret och öppnade det helt. En varm vårvind strömmade in i rummet, förde med sig doften av blommande syrener och sopade bort det sista dammet från det förflutna.

Evelyn tog av sig sin svarta sorgekappa och lade den åt sidan. Hon såg ut över trädgården där gräset började grönska igen efter den långa vintern, tog ett djupt, fritt andetag och leende svagt mot solen.

Hon var redo att leva.