Dörren stängdes bakom dem, och för en utdragen sekund verkar till och med gatan tystna. Evelyn blev stående kvar på trottoaren utanför hemmet hon byggt tillsammans med Daniel, med ena handen stödd mot betongen och tårarna glittrande under entrélampans sken.

Hon öppnade läderdagboken en sista gång och bläddrade till den allra sista sidan, där Daniel skrivit några rader dagen innan han gick bort:

Om du läser detta nu, Evelyn, betyder det att du har vunnit back ditt hem. Sörj mig inte i mörkret. Bygg vidare på det vi startade. Du var aldrig bara min hustru—du var min styrka.

Evelyn drog ett djupt, rent andetag och stängde boken. För första gången på en månad log hon. Hon var ensam, men hon var inte besegrad. Och i tystnaden i sitt eget hem visste hon att rättvisan äntligen var skipad.