Dörren gled upp med ett tyst klick, ett ljud jag hade hört tusentals gånger förut när jag kom hem från jobbet eller mataffären, men den här gången kändes det som att bryta ett försegling till en annan dimension. Hallen var sval. Doften av min egen dyra doftspridare med sandelträ och bergamott hängde i luften, men under den fanns något annat. Något sötare. En tung, blommig parfym som inte hörde hemma i mitt hus.

“Han sa att ni var överens,” sa Kayla, och hennes röst bröts. “Han sa att ni levde separata liv. Att huset var hans, att pengarna var hans. Han lovade att ni bara väntade på rätt tillfälle att gå skilda vägar för att slippa en offentlig skandal. Han köpte saker till mig… han fick mig att tro att han tog hand om mig.”

“Och nu har han slutat betala?” sa jag cyniskt. “Är det därför du ringer? För att guldkalven har sinat?”

“Nej!” Hennes röst steg i desperation. “Du förstår inte. Det handlar inte om pengarna längre. Det handlar om honom. Sedan han flyttade in i min lägenhet… han är inte den mannen jag kände. Han är arg hela tiden. Han dricker. Han kastar saker. Han skriker att allt är mitt fel, att jag förstörde hans liv.”

Jag slöt ögonen. En bild av Daniel, pressad upp mot väggen av sina egna lögner, dök upp i mitt inre. Naturligtvis skulle han skylla allt på henne. Han kunde aldrig ta ansvar för sina egna handlingar.

“Det låter som att du har ett problem, Kayla,” sa jag obarmhärtigt. “Men det är inte mitt problem. Ring polisen om du känner dig osäker. Eller kasta ut honom. Precis som jag gjorde.”

Jag var på väg att dra bort telefonen från örat för att lägga på.

“Vänta!” skrek hon, paniken uppenbar nu. “Snälla! Jag har hittat något. Något i hans portfölj. Saker han gömde. Han har inte bara ljugit om pengarna och företaget. Han har ljugit om… om dig.”

Min hand stannade halvvägs. “Vad menar du?”

“Det finns mappar,” viskade Kayla, hennes röst sänkt till en livrädd viskning, som om hon var rädd att han skulle höra henne trots att hon uppenbarligen var utomhus. “Fotografier. Utskrifter av dina mejl. Dokument från ditt företag som han inte borde ha. Han har… han har kartlagt dina klienter. Han planerar något. Han försöker hitta ett sätt att tvinga dig att ge upp huset, något som skulle förstöra ditt rykte om det kom ut. Jag tror han tänker utpressa dig.”

Världen omkring mig tycktes sakta ner. Havets brus, trafiken i fjärran, allt blev en vag bakgrundsbrus. Om det hon sa stämde, handlade detta inte längre bara om en bitter skilsmässa. Det handlade om ett kalkylerat, brottsligt försök att krossa allt jag hade byggt. Daniel hade haft tillgång till min bärbara dator och mitt hemmakontor under de år jag litat blint på honom. Om han hade kopierat känslig information om mina klienter – konfidentiella avtal, affärshemligheter – kunde han förgöra mitt företag.

“Var är du?” frågade jag.

“Jag är på ett kafé två kvarter från min lägenhet i Costa Mesa,” sa hon andfått. “Han är hemma. Han somnade på soffan för en timme sedan. Jag tog portföljen medan han sov.”

Det fanns en miljon anledningar till varför detta kunde vara en fälla. Daniel kunde ha orkestrerat detta för att lura in mig i en situation där han kunde konfrontera mig ensam. Han var manipulerande, och Kayla hade redan bevisat att hon var lättpåverkad.

Men om portföljen existerade, kunde jag inte ignorera den.

“Vilket kafé?” frågade jag.

“Starbucks vid 17:e gatan,” svarade hon snabbt. “Kommer du?”

“Jag är där om tjugo minuter,” sa jag. “Och Kayla? Om det här är ett spel, om han är där med dig… så kommer jag att se till att ni båda hamnar i fängelse. Förstått?”

“Det är inget spel,” sa hon, hennes röst var tunn och fylld av verklig, oförfalskad skräck. “Jag är livrädd för honom.”

Jag lade på.

Utan att tveka gick jag in, hämtade mina bilnycklar och min kappa. Jag stannade till vid skrivbordet i mitt hemmakontor, drog upp en lönnlåda och tog fram något jag inte hade burit på länge – en liten, kompakt pepparspray som Stephanie hade tvingat på mig för många år sedan när jag började resa mycket ensam i jobbet. Jag lät den glida ner i fickan på kappan.

Sedan gick jag ut till bilen, startade motorn och körde ut i mörkret.

Resan till Costa Mesa tog exakt sjutton minuter. Mina tankar snurrade. Jag spelade upp varje konversation, varje tillfälle Daniel hade dröjt kvar i mitt kontor med förevändningen att han letade efter en bok eller väntade på att jag skulle bli klar. Hur mycket hade han tagit? Vad visste han?

När jag svängde in på parkeringsplatsen utanför kaféet, skannade jag omedelbart området efter Daniels SUV. Den syntes inte till. Det fanns bara några få bilar parkerade, och inne i det starkt upplysta kaféet satt en handfull människor.

Jag klev ur bilen, kände den kalla kvällsluften mot ansiktet, och gick mot entrén.