Dolores stod kvar en sekund med utsträckt hand, som om hennes fingrar fortfarande svävade i luften och försökte greppa någonting som försvunnit. Mikrofonen var borta. Makten hon trott sig ha över rummet hade raderats i samma sekund som det lilla rosa tyget på Ivys klänning rörde sig mot henne.

– De älskar dig inte för att du har rätt bakgrund eller för att du följer någon gammal mall, sa Marcus och vände sig om för att titta mig djupt in i ögonen. – De älskar dig för den du är. Och jag… gud, Serena, du vet inte ens hälften av hur mycket du och Ivy har förändrat mitt liv. Innan jag träffade er levde jag i ett vakuum. Allt handlade om karriär, mål, nästa projekt. Jag hade allt materiellt men ingenting som värmde när jag kom hem. Och så klev du in på det där kaféet med en treåring som vägrade äta sin macka om inte kanten var avskuren på ett visst sätt.

Jag skrattade tyst vid minnet.

– Hon var ganska bestämd redan då.

– Det är hon som har fått det från dig, sa Marcus med ett varmt leende.

Men stämningen skiftade en aning när dörren till ladan öppnades igen. Den här gången var det inte musiken som hördes först, utan fotsteg som skyndade över golvet. Det var Dane, Marcus bror, som kom ut på verandan med en telefon i handen. Hans ansikte såg spänt ut i månskenet.

– Marcus, sa Dane och sänkte rösten när han kom närmare. – Du kanske vill titta på det här.

Marcus rynkade pannan.

– Vad är det?

– Det är mor. Hon åkte inte hem till sin lägenhet i Milwaukee. En av gästerna som bor på samma hotell i Madison såg henne gå in i lobbyn för en stund sedan, och hon har tydligen ringt runt till halva släkten för att berätta sin version av kvällen. Hon påstår att du har blivit manipulerad, att du har blivit “fångad” av en kvinna med dolda avsikter, och att bröllopet är ogiltigt eftersom hon inte gav sin välsignelse.

Jag kände hur det drog ihop sig i bröstet igen. Det gamla spöket av skam och oro försökte krypa tillbaka, men innan jag hann säga något tog Marcus telefonen ur Danes hand.

Han tittade på skärmen där ett par meddelanden från mostrar och kusiner lyste i mörkret. Vissa uttryckte oro, andra dömde ut situationen helt.

Marcus släckte skärmen med ett bestämt tumgrepp och stoppade telefonen i fickan.

– Det spelar ingen roll, sa Marcus lugnt.

– Marcus, det är din familj, sa Dane tveksamt. – Vissa av dem kanske faktiskt tror på vad hon säger om de inte hör från dig.

– Låt dem tro vad de vill, svarade Marcus med en röst som inte lämnade utrymme för diskussion. – Jag har tillbringat hela mitt liv med att försöka göra min mor nöjd. Jag har tagit rätt utbildning, valt rätt jobb, flyttat till rätt stadsdel, och varje gång har det inte räckt till. Det har alltid funnits ett till krav, en till förväntan som jag inte levde upp till. Men i kväll insåg jag en sak: jag är inte skyldig henne mitt liv. Jag är skyldig Serena och Ivy mitt hjärta. Och det har de redan.

Dane såg på sin bror en stund, sedan nickade han långsamt.

– Okej. Då vet jag var vi står. Om hon ringer igen svarar jag inte.

– Tack, Dane, sa jag tyst och skänkte honom ett tacksamt leende.

Dane log tillbaka, slog Marcus lätt på axeln och vände sedan om för att gå tillbaka in till musiken och gästerna.

Verandan blev tyst igen. Månen stod högre på himlen, och vinden ven svagt genom de omgivande träden.

Marcus drog mig närmare sig tills jag stod helt omsluten av hans armar. Vi stod där i tystnad länge, bara lyssnade på ljudet av festen inifrån ladan och kände varandras värme i natten. Det kändes som om vi hade passerat en osynlig gräns – från att vara ett par som försökte bygga ett liv tillsammans, till att bli en befästning som ingenting kunde rubba.

Men kvällens överraskningar var inte riktigt slut än.

När vi till slut gick in igen strax före midnatt för att tacka de sista gästerna som började bryta upp, upptäckte vi att Ivy inte alls sov i det lilla rummet bakom scenen där vi hade ordnat med kuddar och filtar.

Istället satt hon vid ett av de mindre runda borden längst fram i lokalen, tillsammans med Tessa och Dane. Mitt på bordet låg ett stort papper och ett set med färgpenna som tillhört en av de andra gästernas barn.

När vi närmade oss ropade Ivy upphetsat:

– Mamma! Pappa! Titta här!

Vi gick fram och satte oss på huk vid hennes stol. På pappret hade hon ritat en stor, brokig familjebild. Där fanns hon själv med sin rosa klänning och sitt lilla hjärta-halsband. Där fanns jag i min vita brudklänning. Och där fanns Marcus med sin svarta kostym. Men runt omkring oss hade hon ritat en hel armé av figurer med stora leenden – Tessa med sitt röda hår, Dane med sina glasögon, och till och med några av gästerna som dansat tidigare under kvällen.