Owen var inte hemma, men en lapp var tydligt placerad på matbordet: “Det ligger inte i ditt intresse att börja bråka med min mamma, så sluta överdriva din situation.”

Selene bröt upp sitt skrivbord och upptäckte att alla originaldokument relaterade till fordonet, hennes personliga legitimation och hennes bevis på boende hade tagits bort från lådan.

“De tog allt”, mumlade hon och kände hela tyngden av kränkningen.

Sarah fotograferade den tomma lådan och lappen, och uppmanade sedan Selene att spara varje meddelande från Owen och Phoebe som bevis.

När de gick mot dörren ringde Selenes telefon.

Namnet på skärmen var Phoebe.

“Är du äntligen klar med din löjliga lilla scen?” fräste den äldre kvinnans röst genom högtalaren.

“Min son är otroligt upprörd över din uppenbara otacksamhet.”

“Det är jag som har blivit bestulen, Phoebe”, sa Selene, hennes röst stadig och skarp.

“Vad som är mitt, vad som är ditt och vad som finns i det här hemmet tillhör den här familjen”, snäste Phoebe.

“När ska du sluta bete dig som en utomstående?”

“Jag tänker diskutera dessa olagliga handlingar med en advokat”, deklarerade Selene.

Phoebe gav ifrån sig ett skarpt, hånfullt skratt.

“En advokat? Med vilka pengar planerar du att betala dem, med tanke på att du inte ens har en bil att arbeta med?” hånade hon.

“Utan Owen är du absolut ingen, och utan det fordonet är du ännu mindre än så.”

Något i Selene brast, men inte på ett sätt som fick henne att kollapsa.

Det var den sortens bristning som signalerade slutet på ett långt, ohälsosamt mönster.

“Tack för att du är så ärlig med vem du egentligen är”, sa Selene och avslutade samtalet.

Nästa dag lånade hon Sarahs sedan för sitt möte i Pine Bluff och tillbringade resten av sin tid med att arbeta med en välrenommerad familjerättsbyrå.

När hon kom fram till fastigheten hon skulle visa, parkerade hon lånebilen och lade märke till en bekant skåpbil vid grinden.

Hennes hjärta stannade nästan när hon insåg att det var hennes silverfärgade SUV.

Den hade fortfarande det lilla klistermärket med landskapet som hennes faster hade satt på instrumentbrädan, och genom fönstret kunde hon se ett av hennes egna klädesplagg som fortfarande låg kvar i baksätet.

En man klev ur fordonet och tittade på henne med förvirring.

“God morgon”, sa han.

“Är du fastighetsmäklaren, Selene Miller?”

Hon kunde knappt nicka, hennes ögon fixerade vid fordonet som hade tagits ifrån henne.

“Det här är märkligt”, sa mannen och tittade ner på mappen i sin hand.

“Jag är här för att slutföra ett köp av det här fordonet, men pappersarbetet jag har här hävdar att du undertecknade överlåtelsen igår i staden.”

Selene kände marken under sig svaja när hon förstod hur djupt bedrägeriet var.

DEL 3: Sanningen uppdagas

Selene skrek inte, och hon föll inte samman.

Hon höll sig stadigt i grinden, fullt medveten om att det hon gjorde härnäst kunde avgöra utgången av allt som hänt.

“Vem är du exakt?” frågade hon.

“Jag heter Liam Nolan”, svarade mannen.

“Jag är en lokal advokat som representerar ett par som är intresserade av den här fastigheten, och jag hjälper också min svåger att underlätta en privat fordonsförsäljning för en tomt han äger i länet bredvid.”

“Det här fordonet lämnades in igår för en brådskande försäljning, och jag blev ombedd att verifiera pappersarbetet.”

Selene svalde hårt och såg honom rakt i ögonen.

“Det fordonet tillhör mig”, sa hon tydligt.

Liam rynkade pannan, men vinkade åt henne att förklara.

Hon visade honom digitala foton från sin bröllopsdag, underhållsregister och specifika försäkringsdokument, och pekade sedan på det unika klistermärket på instrumentbrädan som hennes faster hade satt dit år tidigare.

Liams inställning skiftade från professionell misstänksamhet till försiktig oro.

“Skriv inte under någonting, försök inte ta fordonet och skapa ingen scen”, rådde han.

“Om det har förekommit förfalskning måste vi dokumentera varenda bevis ordentligt.”

Visningen av fastigheten kändes nästan overklig, där Selene diskuterade planlösningar och köksuppdateringar medan hennes stulna bil stod parkerad utanför som ett spöke från det liv hon precis tvingats lämna bakom sig.

Trots inre oro slutförde hon affären med paret.

När de väl gått tog Liam henne åt sidan.

“De gillade huset, och jag misstänker att de kommer att ge ett bud innan dagen är slut”, noterade Liam.

“Men angående lastbilen, du måste se det här.”

Han öppnade mappen och visade henne en kopia på hennes legitimation och en fullmakt med en underskrift som hon aldrig hade skrivit.

Efterlikningen var acceptabel, men för Selene var det smärtsamt tydligt att den var falsk, och hennes svärmors namn stod som vittne till den bedrägliga transaktionen.

“De gjorde det verkligen”, viskade hon.

“Konfrontera dem inte via telefon eller personligen”, varnade Liam.

“Vi kommer att lämna in ett officiellt klagomål, begära en forensisk analys av den underskriften och sammanställa all kommunikation du har.”