“Det var Clara”, framviskade Isabella. Hennes röst var knappt mer än ett raspigt andetag, strypt av den ohyggliga sanningen som flimrade på skärmen framför dem. Clara. Hennes egen syster, kvinnan hon hade litat på mer än någon annan i världen, den enda person hon hade bett om hjälp när hon låg svag och utmattad i sjukhussängen efter den komplicerade förlossningen.

Och barnet i den krämfärgade filten? Det visade sig att kvinnan på videon var en desperat ung mor som Evelyn hade mutat att överge sin dotter i utbyte mot en enorm summa pengar och falska löften om ett bättre liv. Polisen spårade upp den unga kvinnan, som djupt ångrade sitt beslut. Genom en lång och smärtsam process, med Isabellas överraskande stöd och hjälp från socialtjänsten, återförenades även det barnet med sin biologiska mamma under strikt övervakning.

Flera månader senare satt Isabella och Vincent på terrassen till sitt nya hem, långt borta från Evelyns mörka herrgård. Solen höll på att gå ner, och trädgården badade i ett varmt, gyllene ljus. Mia låg tryggt i Isabellas famn, jollrande och leende upp mot sin pappa som försiktigt kittlade henne under hakan.

Isabella tittade på sin familj. Ärr på hennes kropp höll fortfarande på att blekna, och sveket från hennes syster skulle ta en livstid att bearbeta. Men när hon kände Mias lilla hand gripa tag i hennes finger, visste hon att de hade vunnit. Kärleken hade överlevt mörkret. Och ingenting skulle någonsin kunna skilja dem åt igen.