Ethan backade långsamt mot dörren, hans ögon vidöppna av fasa när han tittade från bevisen, till min mamma, och slutligen på mig. Han förstod till slut, i det ögonblicket av total förödmjukelse. De hade inte mobbat en svag, värdelös kvinna till underkastelse. De hade utan att veta om det matat den enda personen som noggrant hade samlat bevisen för deras totala och oundvikliga förstörelse. Och nu var spelet över.