Det massiva knakandet ekade som ett åskslag över den lilla lekplatsen. Tiden tycktes frysa till is. Gregs stålstol hängde i luften, bara millimeter från den främmande hundens huvud. Men hundens blick var inte riktad mot vapnet som hotade dess liv, utan mot faran som lurade ovanför oss alla.

När vi klev över trädgränsen var det som att kliva in i en annan dimension. Stormen rasade i trädtopparna, ett öronbedövande rytande som dränkte alla andra ljud. Snön yrde vilt, drev i ansiktet som små, vassa nålar. Kylan var oförlåtlig; den trängde omedelbart genom lagren av kläder och bet sig fast i märgen.

Det fanns inga stigar att följa. Världen var helt och hållet vit och svart, en kaotisk labyrint av döda träd, taggiga buskar och förrädiska snödrivor. Hur skulle vi kunna hitta ett barn i detta? Polisen hade rätt – det var omöjligt att spåra. All lukt måste vara bortblåst.

Men Odin tvekade inte. Han rörde sig med en målmedvetenhet som var nästan övernaturlig. Han sick-sackade mellan de gigantiska furorna, nosen djupt nerborrad i nysnön. Hans andning var ett snabbt, rytmiskt frustande. Varje gång spåret tycktes försvinna, stannade han upp, lyfte huvudet, smakade på luften och fann snabbt en ny riktning.

Vi gick i över en timme. Mina lår brände av ansträngningen att pulsa genom den ständigt växande snön. Mina tår kändes som isbitar, och huden i mitt ansikte var domnad av kyla. Greg ropade mitt namn då och då för att säkerställa att vi höll ihop. Mörkret under träden var absolut; ljuskäglan från Gregs ficklampa tycktes bara reflekteras i snön och förblinda oss ytterligare.

“Sarah!” skrek Greg genom stormen. “Vi är för djupt inne! Polisen varnade för det gamla stenbrottet! Vi kan falla över kanten om vi inte ser oss för!”

Jag stannade till och tittade på Odin. Han stod fastfrusen några meter framför mig, vänd mot en tät snårskog. Han tittade på mig, sedan tillbaka mot snåret, och gnällde. Det var ett gällt, uppfordrande ljud.

“Han känner något!” skrek jag tillbaka, rösten slets bort av vinden. “Vi måste fortsätta! Lite till!”

Odin trängde sig genom de frusna, vassa grenarna. Vi följde efter. Terrängen förändrades drastiskt; marken började luta brant nedåt. Vi befann oss på kanten av en ravin. Träden stod glesare här, och vinden fick fritt spelrum att piska snön över klippkanten.

Plötsligt stannade Odin tvärt. Han lade sig ner på mage, nästan platt mot marken, och kröp fram till kanten. Han vägrade att gå längre, men han vägrade också att vända om. Istället vände han huvudet mot avgrunden och gav ifrån sig ett djupt, resonant skall som ekade ut i mörkret.

Greg kom fram till mig, andades tungt och lyste med ficklampan över kanten. Ljuset skar genom mörkret och snöflingorna, ner i ravinen. Det var brant, säkert femton meter ner, täckt av isiga stenar och nedfallna stammar.

Och där, halvvägs ner på en utskjutande stenhylla, fastklamrad vid roten av en död tall, syntes en liten fläck av rosa tyg.

Det var Chloes vinterjacka.

“Herregud,” flämtade Greg. Han tryckte omedelbart in sändknappen på radion. “Central, det är Greg. Vi har hittat flickan. Hon är i ravinen vid det gamla stenbrottet. Vi behöver omedelbar assistans. Vi behöver rep!”

Radion brusade till, fylld av statiskt knaster, sedan hördes en hackig röst. “…uppfattat. Enheter är på väg… terrängen svår… kan ta upp till trettio minuter.“

Trettio minuter. Det var för länge.

Jag lade mig på mage bredvid Odin och kikade över kanten. “Chloe!” skrek jag för full hals.

Det fanns ingen rörelse. Inget ljud. Den lilla rosa figuren låg alldeles stilla mot den kalla stenen. Om hon redan var medvetslös av hypotermi, skulle hon inte överleva i en halvtimme till i denna bitande vind. Snön höll snabbt på att begrava henne.

“Vi kan inte vänta,” sa Greg. Han tog av sig sin tjocka ryggsäck. “Jag måste gå ner till henne.”

“Greg, det är för brant! Du kommer att slå ihjäl dig. Det är ren is under snön!”

“Jag har inget val, Sarah. Håll radion. Lyssna efter räddningstjänsten.”

Innan jag hann protestera mer hade Greg satt sig på kanten och börjat hasa sig neråt. Han använde rötter och stenar för att få fäste, men det var livsfarligt. Mörkret och isen gjorde varje rörelse till ett chanstagning. Tio meter ner slant han. Jag skrek till när han kanade handlöst flera meter, innan hans stövel mirakulöst fick fäste mot en stor stenbumling, bara några decimeter ovanför hyllan där Chloe låg.

Han andades i tunga, vita moln, kämpade för att hålla balansen på den trånga avsatsen. Han kröp fram till flickan och drog henne intill sig. Han tog snabbt av sig sin egen, tjocka jacka och svepte in hennes lilla kropp i den.

“Hon andas!” ropade Greg upp till mig, rösten nätt och jämnt hörbar över stormens vrål. “Men hon är iskall! Hon är inte vid medvetande! Vi måste få upp henne omedelbart, annars fryser hon ihjäl här nere!”

“Hur?!” ropade jag i förtvivlan. “Du kan inte klättra upp med henne i famnen!”