Det fanns en tid då jag trodde att hämnd skulle kännas som eld. Att den skulle vara het, snabb och förtärande, precis som lågorna som slukade mitt lapptäcke den där oktoberkvällen. Men jag hade fel. Sann makt är inte eld. Sann makt är is. Den rör sig långsamt, den är tyst, och när den väl har omslutit dig finns det inget du kan göra för att stoppa den.

Min andning stannade upp ett ögonblick när jag såg det. Det var inte min mormors. Det var nytt, med ljusa färger i rosa och gult, förmodligen köpt i en vanlig affär. Men symboliken träffade mig rakt i hjärtat.

Jag parkerade inte. Jag körde långsamt förbi. Jag tittade i backspegeln på mässingssiffrorna – 4892 – som blänkte i vårsolen.

Mitt tak. Mina regler. Och min regel var att låta kärleken flytta in igen.