Det fanns en bråkdel av en sekund där ingen i kyrkan rörde sig. Musiken hade inte tystnat helt; orgelns sista ackord hängde kvar i luften likt en osynlig rök, och prästens läppar var fortfarande halvöppna, överraskade mitt i den urgamla formeln.

Men ikväll var huset säkert.

Jag hörde en mjuk rörelse bakom mig och vände mig om. Celeste stod i dörröppningen, svept i en stor kofta. Hon såg fortfarande trött ut, men skräcken i hennes ögon var borta.

“Får jag sitta med dig?” frågade hon.

“Alltid, min kära,” sa jag och drog undan filten så att hon kunde få plats bredvid mig.

Hon satte sig ner, lade sitt huvud mot min axel, precis som hon gjort när hon var liten flicka och åskan gick över dalen.

“Det kommer att bli bra, mamma,” sa hon mjukt.

“Ja,” sa jag och såg ut över den tysta marken som var vår, och bara vår. “Det kommer det. Vi är trygga nu.”