Jag stängde dörren i ansiktet på dem.
Det lät ett svagt duns av Clares hand mot träet, sedan skrik som snabbt dog ut när de insåg att ingen granne kom till undsättning.
Vintern kom tidigt det året. Snön lade sig tjock över gräsmattorna och tyngde ner de gamla äppelträden i trädgården. Jag tände eld i öppna spisen, drack mitt varma te och började skriva på ett brev till en mäklare. Huset var för stort för en person, det visste jag nu. Jag behövde något mindre, något enklare, där jag kunde ha en liten balkong och se solen gå upp över havet i stället för att stirra på en tom uppfart.
Michael hörde av sig en sista gång i december. Det var ett kort mejl, skrivet sent på natten. Inga anklagelser, bara en rad: Vi har flyttat till en lägenhet i förorterna. Michael har fått ett jobb på ett lager. Barnen byter skola efter nyår. Tack för allt du gjorde tidigare, även om det slutade illa.
Jag svarade inte. Det fanns inget mer att tillföra.
På julafton satt jag vid ett litet bord som jag hade dukat bara för mig själv. Jag hade på mig min blå klänning och Roberts pärlor. På radion spelade de gamla julsånger som påminde om en tid då livet var enkelt och kärleken inte behövde köpas fri varje fredag klockan nio.
När klockan slog tolv på natten gick jag ut på verandan. Luften var bitande kall och stjärnorna lyste med en klar, skarp skärpa över hustaken. Jag tog ett djupt andetag och kände för första gången på mycket länge att jag inte saknade någonting. Jag hade min värdighet kvar, jag hade mitt liv tillbaka, och min kärlek – den fanns kvar hos mig, orörd och hel, redo att ges till dem som faktiskt förstod dess värde.
