Ungefär sex månader senare nåddes jag av nyheten att Ashley hade förklarat personlig konkurs. Mina föräldrar hade tvingats sälja sitt hus och flytta till en liten lägenhet för att täcka borgen. Det var en tragedi som de hade skapat själva, en korthusbyggnad av förnekelse som äntligen hade rasat.
När jag hörde det kände jag en flämtning av sorg – inte för vad som hände dem nu, utan för den familj jag alltid önskat att vi kunde ha varit. Men sorgen passerade snabbt, bortspolad av den djupa, lugna vissheten om att jag hade fattat rätt beslut.
Jag stod i mitt vardagsrum, såg ut över North Hills, och strök min hund Toby över ryggen. Solen var på väg ner och kastade ett varmt ljus över linnesoffan och ekparketten. Jag var inte den dotter de hade velat ha. Jag var inte den räddare de hade krävt. Jag var Greer, och för första gången i mitt liv räckte det alldeles utmärkt.
