Men närvarande.
Tillsammans.
Verkliga.
År senare kanske Caleb minns det skrynkliga fotografiet som början.
Men jag vet bättre.
Början var natten då han krossade ramen i mitt kök och väntade på ett straff som aldrig kom.
Det var morgonen då han stod under lönnen och testade om någon skulle följa honom utan att jaga honom.
Det var ögonblicket då han lärde sig att hans mamma inte hade övergett honom, och att sanningen, hur sen den än är, fortfarande kan hitta vägen genom stängda dörrar.
Han kom till mig med en enda sak.
Ett skrynkligt fotografi.
I slutet hade han en mamma, ett namn, en historia och en framtid som inte längre tillhörde mannen som försökte radera allt.
