Jag stelnade till. “Vad menar du? Hans assistent bokade det. Jag pratade med honom i förrgår.”
“Du pratade med en röstskådespelare som DOJ anlitade, assisterad av röstkloningsteknik. E-postmeddelandena från hans assistent var förfalskade av federala agenter,” sa hon med en ton av uttråkad överlägsenhet. “Du förstår verkligen inte, eller hur? Du trodde att du var det smartaste rovdjuret i havet. Men de har lekt med dig i veckor.”
“Varför?” fick jag fram. “Varför bygga upp hela den här lögnen om San Francisco?”
“För att de behövde få ut dig ur ditt kontor och isolera dig,” förklarade hon pedagogiskt, som om hon talade till ett av sina förskolebarn. “Dina servrar på Manhattan är utrustade med en ‘dead man’s switch’. Om du hade blivit gripen på kontoret, eller om du hade misstänkt en räd, hade du kunnat radera allt med ett enda knapptryck. Men nu? Du befinner dig i ett metallrör fyrtiotusen fot upp i luften. Du har ingen mobiltäckning. Du har inget Wi-Fi.”
Hon tittade på klockan, en exklusiv Cartier som jag hade köpt till henne i Paris.
“I detta nu,” fortsatte hon, “har FBI-agenter slagit in dörrarna till Sterling Capital. Din CFO är redan i handbojor. Deras tekniker plockar ner dina servrar fysiskt. De har ditt kassaskåp. De har dina krypteringsnycklar – som jag fotograferade när du var berusad förra månaden.”
Rummet snurrade. Jag greppade om armstöden så hårt att plasten knakade. Jag tittade ut genom det lilla flygplansfönstret. Ingenting annat än mörker och stormmoln. Ingenstans att fly. Ingen att muta. Ingen makt kvar.
“När vi landar i San Francisco,” sa Claire, hennes röst mjuknade plötsligt, återgick till den där oskyldiga, försiktiga tonen hon hade haft när vi gick ombord, “kommer polisen att vänta vid gaten. De kommer att sätta på dig handbojor, Richard. Och jag kommer att gråta. Jag kommer att spela den chockade, förkrossade hustrun för passagerarna som filmar med sina mobiler. Det kommer att vara på alla nyhetskanaler innan vi ens lämnat flygplatsen.”
Jag kände en smak av galla i munnen. Allt jag byggt. Hela mitt livsverk, krossat av en kvinna jag hade underskattat till den grad att jag låtit henne bära min undergång rakt in i mitt liv.
“Du är ett monster,” viskade jag.
“Nej,” svarade Claire och tog min hand. Hennes grepp var fast, hennes hud plötsligt väldigt varm mot min iskalla handflata. Hon log ett genuint, vackert leende. “Jag är bara spegeln du vägrade titta i, Richard. Och nu är spegeln krossad.”
Hon böjde sig ner, tog den röda mappen från mitt knä, lade tillbaka den i sin dyra svarta väska och drog igen dragkedjan. Sedan öppnade hon sin tidning, lade den över magen och lutade huvudet mot kudden.
“Försök att sova lite, älskling,” sa hon. “Du kommer att behöva all din energi. Morgondagen blir en väldigt lång dag.”
Turbulensen lade sig äntligen, och planet gled tyst och obönhörligt vidare genom mörkret, rakt mot slutet av mitt liv.
Resten av flygningen var en utdragen, klaustrofobisk mardröm. Varje minut kändes som en timme, varje timme som en evighet. Planet plöjde genom natten, en metallkapsel upphängd i ett ändlöst mörker, och jag var en fånge i mitt eget förstaklassäte.
Bredvid mig andades Claire djupt och jämnt. Hennes ansikte var avslappnat i sömnen, badande i det svaga, blåaktiga ljuset från skärmen framför henne. Hon såg ut precis som den kvinna jag hade förälskat mig i – eller rättare sagt, den kvinna jag trodde att jag hade erövrat. Den fogliga, okomplicerade förskoleläraren. Nu visste jag att varje andetag hon tog var kalkylerat, varje rörelse ett steg i en mästerlig schackmatch där jag hade varit pjäsen hon offrade.
Jag försökte sluta ögonen, men min hjärna vägrade att stänga av. Den arbetade febrilt, likt en överhettad motor, i ett desperat sökande efter en utväg. Jag gick igenom mina tillgångar, mina kontakter, de tjänster jag hade köpt och de politiker jag hade finansierat. Men Claires ord ekade i mitt huvud: De har ditt kassaskåp. De har dina krypteringsnycklar.
Om FBI redan var inne på Sterling Capital var det över. Min CFO, David, var en fegis. Om de hotade honom med tjugo år i federalt fängelse skulle han sjunga som en fågel innan de ens hade nått förhörsrummet. Han skulle ge dem allt de behövde för att sy ihop fallet, utöver de förödande bevis Claire redan hade samlat in.
Jag reste mig upp. Mina ben kändes som bly. Jag stapplade längs gången, förbi de sovande passagerarna, och låste in mig på den trånga toaletten. Ljuset var obarmhärtigt ljust. Jag stirrade på mig själv i spegeln. Mannen som tittade tillbaka på mig var inte Richard Sterling, miljardären och geniet. Det var en blek, svettig, åldrande man med panik i blicken. Min dyra skräddarsydda kostym kändes plötsligt som en tvångströja.
Jag böjde mig över handfatet och kräktes. Den dyra scotchen brände i halsen en andra gång.
