Lucas stod lutad mot en trädstam, renad i sin själ men fysiskt trött, med kameran tryckt mot bröstet som en helig skatt. Han log svagt, sträckte fram minneskortet till kaptenen och svarade med en röst som var lugn, klar och fullkomligt orädd:
”De har flytt, kapten. Och utrustningen är säkrad. Men tro mig… det finns saker där ute som ni aldrig kommer att hitta på era kartor.”
Kapten Mendoza tittade oförstående på honom, sedan ut mot den oändliga, gröna väggen av träd som sträckte sig så långt ögat kunde nå, och slutligen ner på minneskortet i sin hand. Han skakade på huvudet, log ett snett leende och sa: ”Då är det bäst att vi låter dem stanna där.”
Och med de orden lyfte helikoptern igen, lämnande regnskogen i fred, precis som den alltid hade velat vara.
