Ljudet av polisens siréner bleknade bort och tog med sig Héctor tillsammans med hans tomma stolthet, och lämnade huset i Coyoacán i en kvävande tystnad. Den natten fällde Elena inte en enda tår till. Den fysiska smärtan från blåmärket på hennes vänstra kind var ingenting jämfört med den djupa avgrund som just hade öppnats i hennes bröst. Arturo satt tyst i den gamla läderklädda fåtöljen, med blicken fäst i tomma intet. Hans grova händer, fingrarna som en gång hade snidat de mest utsökta trämöbler med precision för att uppfostra sin enda son, skakade nu av en obeskrivlig vrede. Han hade personligen ringt polisen för att arrestera sin son, en handling som han visste för alltid skulle klippa av blodsbandet, men han kände ingen ånger. Djupt inne förstod Arturo att ge efter för våld är att vara medbrottsling till djävulen.

Samtidigt, i den mörka och mögelstinkande häktescellen på den lokala polisstationen, började Héctor känna hur den perfekta värld han hade ansträngt sig för att bygga upp höll på att kollapsa. De gråa betongväggarna verkade sluta sig omkring honom. Han vankade av och an, rufsade till sitt noggrant geléade hår och mumlade förbannelser riktade mot sina föräldrar. “De har förstört mig, de där senila gamlingarna har förstört min karriär”, väste Héctor. Han bad den tjänstgörande polisen om ett telefonsamtal, övertygad om att Sofía, hans vackra och skarpsinta fru, skulle ta med sig stadens bästa advokat för att borgen ut honom. Men när telefonsignalerna ringde långt och hopplöst började Héctors självförtroende spricka. Sofía svarade inte. En andra gång. En tredje gång. Slutligen meddelade den automatiska växeln att numret var tillfälligt avstängt. En kall kåre gick längs den unge direktörens ryggrad.

Utanför sov inte den digitala världen. Videon som visade Héctor skrika och förolämpa sina biologiska föräldrar från baksätet i polisbilen hade spridit sig med en skogsbrands hastighet. Blixtarna från grannarnas telefoner hade tydligt fångat hans arroganta ansikte, den klarröda granatäpplesåsfläcken på hans dyra vita skjorta och den grymma blicken hos en man som hade förlorat sin mänsklighet. På måndagsmorgonen, innan solen ens hunnit skingra dimman över glasbyggnaderna i Polanco, höll arkitektfirmans styrelse ett krismöte. För ett företag som förberedde sig för att lägga anbud på offentliga projekt med strikta ESG-kriterier (miljö, socialt ansvar och bolagsstyrning), var bilden av deras VD som misshandlade sin äldre och svaga mor en dödsdom för deras rykte. Beslutet om uppsägning togs omedelbart, utan avgångsvederlag, utan möjlighet att förklara sig.

När Héctor klev ut från polisstationen på onsdagseftermiddagen, efter tre dagar i häktet och efter att ha betalat en enorm borgenssumma, fanns det ingen som väntade på honom. Himlen över Coyoacán var grå och ett iskallt regn föll. När han drog sitt bankkort för att ringa en taxi till sin lyxlägenhet i Santa Fe blev Héctor chockad när kortterminalen visade ett felmeddelande: “Kort medges ej.” Med bultande hjärta kollade han bankappen på sin urladdade telefon. Tre gemensamma sparkonton, värda miljontals pesos som han hade sparat ihop genom sömnlösa nätter med projekt, visade nu bara runda nollor. Sofía hade tömt allt.

När han återvände till den lyxiga lägenheten insåg han att dörrkoden hade bytts ut. Hans personliga tillhörigheter, några kostymer, ett par läderskor, hade slarvigt stoppats i billiga svarta sopsäckar och slängts framför korridoren. Byggnadens säkerhetsvakt tittade på honom med en blick som var både medlidsam och föraktfull, och räckte honom ett litet kuvert. Inuti låg skilsmässopapper som redan var undertecknade av Sofía, tillsammans med en handskriven lapp med kalla ord: “Du har blivit ett samhällets avskum. Försök inte hitta mig. Min Prada-väska är värd mer än din nuvarande karriär.” Héctor kollapsade i korridoren, kramade de stinkande billiga plastsäckarna och grät bittert. Arrogansen var borta, det enda som återstod var det patetiska i att vara en man som förlorat allt.

Men den mörkaste hemligheten, den vassaste kniven som högg i hjärtat på varje tragedi, hade ännu inte avslöjats. Ximena, Sofías yngre syster, var den enda som höll nyckeln till sanningen. Till skillnad från sin kalla och beräknande syster, hade Ximena en känslig själ och ett samvete som inte kunde köpas. Hon hade observerat Héctors förändring under de senaste tre åren, från att ha varit en varm man som alltid pratat stolt om sin mammas röda ris, till att förvandlas till en grinig person som levde i en paranoia över att hans biologiska familj ville skada honom. Ximena visste mycket väl att en barndom fylld av svårigheter och bedrägerier hade förvandlat Sofía till ett narcissistiskt monster, en kvinna som inte kunde acceptera att hennes man delade sin kärlek med någon annan, inte ens den mamma som hade fött honom.