—Försvinn nu och kom aldrig nära min familj igen.

Alejandro är ägare till det största tequilaföretaget i detta land.

Trodde du verkligen att en Castañeda skulle fästa sig vid en tjänsteflicka från landsbygden?

Carmens värld rasade samman på en sekund.

Smärtan från örfilen var ingenting jämfört med sveket som slet hennes själ i stycken.

Den ödmjuke daglönaren hon hade blivit förälskad i, mannen som svurit att han inte hade något annat än kärlek att erbjuda henne, var i själva verket en magnat som hade lekt med hennes fattigdom som om det vore ett socialt experiment.

Alejandro försökte närma sig henne, med ögon fyllda av tårar, bönfallande att hon skulle lyssna på honom.

Men Carmen reste sig upp med värdigheten intakt, sparkade bort sedlarna från sig och såg på honom med en besvikelse som frös hans blod.

—Du ljög för mig —sa Carmen med bruten men stadig röst.

—Du fick mig att oroa mig för er, du fick mig att dela det lilla bröd jag hade eftersom jag trodde att ni svalt.

Du lekte med mina känslor och med Mateos.

Gå tillbaka till din glansvärld, Alejandro.

Jag vill aldrig se dig igen i mitt liv.

Trots Mateos skrik, när han slet sig loss och grät efter Carmen, lyfte Doña Leonors livvakter in pojken i bilen.

Alejandro, förkrossad och medveten om att varje försök till förklaring i det ögonblicket bara skulle förvärra allt, steg in i fordonet.

Konvojen försvann och lämnade Carmen ensam på torget, med hjärtat krossat i tusen bitar.

Tillbaka på den majestätiska haciendan i Jalisco blev livet ett helvete.

Mateo slutade äta.

Den 7-årige pojken tillbringade dagarna instängd i sitt enorma och lyxiga rum, stirrande ut genom fönstret, tyst gråtande efter den enda mor hans hjärta hade erkänt.

Alejandro, uppäten av skuld och smärta, konfronterade sin mor i ett gräl som fick herrgårdens väggar att skaka.

—Du förstörde det enda rena vi hade! —skrek Alejandro åt Doña Leonor i huvudkontoret.

—Jag bryr mig inte ett dugg om efternamnet och företaget!

Jag föredrar att leva i ett rum med plåttak med henne än att ruttna i detta gyllene fängelse tillsammans med dig.

Det Alejandro inte visste var att Doña Leonor, rädd för att förlora kontrollen över sin son och sitt barnbarn, hade tagit ett ännu mörkare steg.

Bakom Alejandros rygg skickade matriarken sina advokater till byn i Michoacán.

De hittade Carmen och gav henne ett falskt men skrämmande juridiskt dokument.

De hotade henne direkt: om hon någonsin träffade Alejandro igen eller försökte närma sig Mateo, skulle de använda all den korrupta makten i sina pengar för att ta barnet från Alejandro, skicka honom till en militärinternatskola i Europa och se till att Mateo fick lida konsekvenserna.

De sa till Carmen att Mateos smärta skulle vara hennes fel.

Carmen, vars kärlek till pojken var lika enorm och osjälvisk som en verklig mors, tog det mest smärtsamma beslutet i sitt liv.

Hon packade sina få ägodelar i en kartong, redo att lämna byn där hon föddes, och offra sin egen lycka för att skydda Mateos framtid.

Samtidigt på haciendan erkände förvaltaren Don Arturo, som inte kunde stå ut med att se lille Mateos sorg eller matriarkens grymhet, för Alejandro den utpressning som hans mor just hade utfört.

Alejandros vrede var total.

Samma eftermiddag sammankallade han styrelsen och familjens advokater.

I ett obevekligt och slutgiltigt drag berövade han Doña Leonor all tillgång till företagets konton, återkallade hennes juridiska fullmakter och beordrade henne att lämna huvudbyggnaden.

—Pengarna tog din själ, mor —sa Alejandro och såg på henne med kyla.

—Jag tänker inte låta dig göra detsamma med min son.

Utan att förlora en minut tog Alejandro nycklarna till en gammal arbetsjeep från haciendan.

Han satte Mateo i passagerarsätet och körde i timmar utan att stanna, i hopp om att hinna fram innan det var för sent.

De kom till byn precis i det ögonblick då Carmen gick mot busstationen, bärande på sin tunga låda, med ansiktet dränkt i tårar.

Alejandro bromsade häftigt och virvlade upp damm.

Mateo öppnade dörren innan bilen hade stannat helt och sprang i full fart mot henne.

—Mamma Carmen!

Gå inte, snälla! —ropade pojken medan han klamrade sig fast vid den unga kvinnans ben med desperat styrka.

Carmen lät lådan falla och föll på knä för att omfamna pojken, brast ut i okontrollerbar gråt medan hon kysste hans panna och kinder.

Alejandro närmade sig långsamt.

Han bar inte längre designerkostymer och låtsades inte längre använda lappade kläder.

Han var klädd som den man han hade blivit: en ärlig man, redo att ge allt.

Mitt på gatan, framför nyfikna grannar som tittade fram, föll Alejandro på knä framför henne.

Han tog fram en bunt juridiska dokument ur sin jacka och gav dem till henne.

—Carmen, jag var en fegis när jag ljög för dig.