Den lilla röda pricken i hörnet av skärmen pulserade som ett blödande hjärta, men Helenas eget hjärta slog med en onaturlig, iskall rytm. Hon satt blickstilla och tittade på hur hennes livsverk och hennes äktenskap plockades isär i realtid. Skärmen visade hur Adèle släppte sin väska på golvet. Leon hade redan dragit av sig sin slips. Deras rörelser var inte de av två älskande som desperat kastade sig över varandra i en plötslig, oemotståndlig passion. Det var mycket värre än så. Det var den bekväma, inarbetade koreografin hos ett par som hade gjort detta hundratals gånger. Den totala avsaknaden av skuld i deras kroppsspråk var det som fick luften att kännas tunn i Helenas kök.

Godmorgon älskling! Vi saknar dig också. Maya pratar redan om dig. Sov gott, men är lite trött. Lycka till på mötet idag, jag vet att du kommer att krossa det. Ring när du är klar. Älskar dig.

Hon skickade iväg det. Svaret kom nästan omedelbart: ett rött hjärta.

Helena lade ifrån sig telefonen med en rörelse som rymde ett outtalat avsked. Vattnet i regnet utanför hade övergått i ett fint duggregn. Morgonljuset skar genom köket och träffade den tomma kaffekoppen. Hon reste sig, rätade på ryggen och kände hur en främmande, metallisk styrka fyllde hennes ådror. Det fanns ingen plats för tårar längre. Det fanns bara utrymme för strategi.

Leon och Adèle hade grävt sina egna gravar under nattens täckmantel, säkra i sin tro på att ingen såg dem. Men Helena var vaken nu. Och innan veckan var slut, skulle hon se till att de båda blev levande begravda i exakt den ruin de hade försökt skapa åt henne. Hon gick upp för trappan för att väcka sin dotter, redo att möta den första dagen i sitt nya liv.