Den kalla vinden drog genom trädgården och fick de kvarvarande gästerna att huttra, men kylan som spred sig kom inte från vädret. Den kom från den isande tystnaden som låg tjock över den en gång så livliga terrassen. Förlovningsringen låg ensam kvar på den blöta stenen, en glittrande men patetisk påminnelse om ett löfte som just brutits.

« Advokaterna ringde, » sa han lugnt och tog en sipp av sitt kaffe. « Madison har lämnat staden. Allt pappersarbete är klart. Hon kan aldrig närma sig oss igen. »

Eleanor tittade ut över trädgården. « Jag hyser inget hat mot henne längre, Daniel. Bara sorg över att någon kan vara så trasig på insidan. Men jag är oerhört tacksam över den son jag har uppfostrat. »

Daniel log och sträckte sig över bordet för att hålla hennes hand. « Jag lovade att skydda dig, mamma. Det löftet bryter jag aldrig. Inte för någon. »