Clara tog telefonen och ringde direkt upp Warren Holt, låssmeden som också kände till fastighetsmarknaden i grannskapet, samt sin avlidne makes gamla advokat, gamle mr Henderson.

”De försöker spela fult, Clara,” sa mr Henderson över luren med sin djupa, stadiga röst när de träffades på hans kontor nästa morgon. ”Den där fullmakten är ett uppenbart falskarium. Din make undertecknade aldrig något sådant. Om vi går till domstol med det här kan Julian och hans fru åka dit för urkundsförfalskning.”

”Jag vill inte skicka min son i fängelse, mr Henderson,” sa Clara tyst medan hon betraktade sina händer. ”Men jag vill inte heller leva en dag till med skiten hängande över mitt huvud. Jag vill ha bort dem. Permanent.”

”Då gör vi så här,” sa advokaten och drog fram ett nytt papper. ”Vi skapar ett vräkningsbeslut baserat på avtalsbrott. Det nya hyresavtalet de undertecknade förra månaden har en klausul om omedelbar uppsägning vid olagliga handlingar mot fastighetens ägare. Falska juridiska handlingar faller under den paragrafen.”

Samma kväll, klockan sju, stod Clara utanför dörren till lägenheten en trappa upp. Hon hade med sig mr Hendersons officiella dokument och tre kopior.

Hon knackade tre gånger – hårt, bestämt, utan tvekan.

Det tog några sekunder innan dörren öppnades. Brenda dök upp med ett hånfullt leende på läpparna, klädd i en röd morgonrock. Julian stod i bakgrunden vid köksbänken med en öl i handen.

”Vad vill du nu, Clara?” fräste Brenda. ”Ska du komma och mäta hur mycket el vi förbrukar?”

Clara rörde inte en muskel i ansiktet. Hon lyfte fram mappen och lämnade ett exemplar i Brendas händer.

”Vad är det här?” frågade Brenda och tittade på rubriken.

”Det är en uppsägning av ert hyresavtal med omedelbar verkan,” sa Clara lugnt. ”Grunden är avtalsbrott och försök till olagligt övertagande av egendom genom falska handlingar.”

Brendas ansikte bleknade på ett ögonblick. Hennes semesterbränna, som hon varit så stolt över, såg plötsligt ut som smuts mot den grå hudtonen. ”Det… det är inte sant! Du kan inte göra så här! Vi har rättigheter!”

Julian rusade fram till dörren, hans ansikte förvridet av panik. ”Mamma, vad pratar du om? Vilka handlingar? Vi har inte gjort någonting!”

”Här är kopian från advokaten, Julian,” sa Clara och pekade på namnteckningen längst ner. ”Och här är beviset på att fullmakten är en bluff. Ni har tre dagar på er att packa era väskor och lämna den här fastigheten. Om ni inte är borta till på lördag morgon kommer kronofogden att tömma lägenheten åt er.”

Brenda skrek till av raseri och försökte slå igen dörren i ansiktet på henne, men Clara rörde sig inte en millimetern. Hon höll sin fot i dörrposten och såg sin son rakt in i ögonen.

”Du hade en chans, Julian,” viskade hon. ”Du valde fel fru och fel väg.”

Clara drog sig långsamt tillbaka, drog igen dörren om sig och låste den nya regeln med ett skarpt, metalliskt klick.

De följande tre dagarna var fyllda av ljudet av packlådor som drogs över golvet där uppe, ilskna skrik, dunsar och till och med ett par desperata försök från Julian att vädja genom dörren. Clara öppnade inte en enda gång. Hon satt i sitt kök, drack sitt te och tittade ut på den tidiga vårsolen som äntligen började smälta frosten på fönstren.

På lördagsmorgonen klockan nio stod en flyttbil på uppfarten.

Brenda bar ut sina egna väskor med tårar rinnande nedför kinderna, stirrande rakt fram utan att ens våga titta mot Claras fönster. Julian följde efter med de sista kartongerna, hans axlar tyngda av en skam som han skulle få bära med sig under lång tid framöver.

När flyttbilen backade ut från uppfarten och däckens grusknaster dog ut i fjärran blev det helt tyst i huset.

Clara reste sig, tog sin nyckelring och gick upp för trappan till lägenheten en trappa upp. Hon låste upp dörren och klev in.

Det var tomt. Väggarna var nakna, de grå abstrakta tavlorna var borta, och köket var rent.

Hon gick fram till det stora fönstret som vette mot gatan och drog upp rullgardinen. Solen föll in i rummet och lyste upp dammkornen som dansade i luften. Huset andades igen. Det tillhörde henne, det var tryggt, och för första gången på mycket länge kände hon sig fullständigt fri.

Clara log för sig själv, vände om och gick ner för att sätta på kaffet.

Slut på historien