”Vad?” viskade jag.
Hon ryckte på axlarna.
”För flera år sedan skrev du under några papper. Du var överväldigad, minns du? Barn på höften, räkningar överallt. Du läste dem inte.”
”Nej…” skakade jag på huvudet.
”Nej, det var—”
”En överlåtelse. Helt laglig. Inte mitt fel att du inte var uppmärksam.”
Daniel steg närmare.
”Jag fick reda på det för några månader sedan. Jag har försökt få tillbaka det.”
Jag vände mig långsamt mot honom.
”Genom att träffa min mamma i hemlighet?”
”Jag ville inte dra in henne i ditt liv igen. Du ville inte det.”
”Jag sa att jag aldrig mer ville höra om henne”, avslutade jag.
”Jag vet”, sa han tyst.
”Det var därför jag skötte det själv.”
Min mamma skrattade.
”Skötte det? Snälla. Du har förhandlat.”
Hon såg på mig.
”Han vill ha tillbaka byggnaden. För din skull. Gulligt, eller hur?”
Daniel andades ut skarpt.
”Förvräng det inte.”
”Det gör jag inte. Jag bad bara om något i gengäld.”
Jag såg mellan dem.
”Vad för något?”
”Pengar, förstås.”
Förstås.
”Och när han tvekade”, lade hon till och kastade en blick på Daniel, ”sa jag att jag skulle gå direkt till dig.”
Daniels röst blev låg.
”Gör inte det.”
”Åh, kom igen”, viftade hon bort honom.
”Jag skulle bara säga att vi har träffats. I hemlighet. Upprepade gånger.”
Min mage knöt sig.
”Träffats… hur exakt?”
”Åh, jag skulle inte behöva några detaljer. Du skulle föreställa dig resten själv. Vissa människor slutar aldrig vara lätta att lura.”
”Sluta”, snäste Daniel.
”Det är inte så.”
”Men det skulle låta så, eller hur?” sa hon lätt.
”Hon skulle bli arg. Kanske rasande. Kanske skulle hon inte ens vänta på din förklaring.”
Jag korsade armarna.
”Du ville att jag skulle tro att han var otrogen.”
”Jag ville ha en reaktion. Och även om du senare fick veta sanningen… lite skada först kan räcka.”
Daniels käke spändes.
”Jag försökte få tag i dokumenten utan att hon skulle kunna skada dig igen. Jag har sett dig förlora allt en gång. Jag tänkte inte låta det hända igen.”
Tystnaden drog ut på tiden.
Jag såg på Daniel.
”Och Lila?”
”Hon såg oss. Jag ville inte att hon skulle bära på det här… inte än. Jag gav henne pengarna så att hon inte skulle komma till dig innan jag kunde lösa det.”
Jag såg på min mamma.
”Du lurade mig att skriva under något när jag knappt kunde stå på benen.”
Sedan på Daniel.
”Och du har mutat min dotter istället för att säga sanningen eftersom du trodde att jag inte skulle klara det.”
”Jag trodde att jag kunde skydda dig”, sa Daniel.
”Tja”, jag rätade på axlarna, ”ni tog båda beslut åt mig. Det slutar idag.”
Några minuter senare satt Daniel och jag i hans bil.
Han sträckte sig bak och räckte mig en mapp.
”Här.”
Jag öppnade den.
”Fick du tillbaka det?”
”Tillräckligt för att börja. Reparationer, det grundläggande… din ateljé.”
”Daniel…”
”Kom”, sa han mjukt och nickade framåt.
”Låt oss gå och titta.”
”Okej… okej.”
När vi körde iväg tittade jag inte tillbaka.
”Du”, sa jag efter en stund.
”Nästa gång… göm inte sådant för mig.”
”Nästa gång, anta inte det värsta.”
”Rättvist.”
Sedan mjukare, mer allvarligt:
”Min mamma kunde inte splittra oss.”
”Men du trodde att jag kunde”, sa Daniel.
”…Ja, det gjorde jag.”
Han nickade en gång.
”Jag antar att det är en läxa för oss båda.”
Jag lutade mig tillbaka, med mappen i knät.
”Okej”, viskade jag.
Den här gången betydde det något annat.
Vi började om.
