Del 2
Vi åkte hiss ner i tystnad. Mjuk hissmusik spelade, en svag melodi som dränktes av brummandet från hotellets maskineri. Jag fokuserade på siffrorna som blinkade ovanför dörren, räknade våningarna, en vana jag hade utvecklat för att hålla tankarna borta från minnen som gärna ville tränga sig på när det blev för tyst.
Balsalen på bottenvåningen var ett hav av kristallkronor, klirrande champagneglas och smokingklädda män med sina eleganta fruar i glittrande aftonklänningar. Det var en insamlingsgala för veteraner, en av de där fina tillställningarna där rika människor betalade tiotusen dollar för ett bord för att känna att de hade gjort sin plikt. Det fanns riktiga veteraner där också, utspridda som strategiska dekorationer bland miljardärerna. Jag kände igen några av dem på håll – på hållningen, på blicken som hela tiden sökte av rummets utgångar, på hur de höll sina glas nära bröstet.
Pappa lade en hand på min rygg och styrde mig in i folkmassan. Han var i sitt esse.
“Richard, fantastiskt att se dig!” ropade en man med rött ansikte och en alldeles för dyr klocka. Han skakade pappas hand kraftigt.
“Arthur,” log pappa, det där vinnande, breda leendet som stängde affärer. “Jag vill att du ska träffa min dotter, Claire. Kapten Bennett, om vi ska vara formella. Hon är hemma från sin senaste tur.”
Arthur tittade på mig, hans blick stannade en mikrosekund för länge på ärret som löpte från min vänstra kindben ner till käkleden. En ojämn, vit linje av ärrvävnad som ingen kosmetisk kirurgi i världen helt hade kunnat dölja. Jag såg hur han snabbt tvingade upp blicken till mina ögon igen.
“Tack för din tjänstgöring,” sa han plikttroget. Det var den vanliga frasen. Den var tom, som ett automatiskt svar på en nysning.
“Tack, sir,” svarade jag neutralt.
“Claire flyger helikoptrar,” flikade pappa in, stolt som en tupp. “Black Hawks. En riktig tuffing, precis som sin gamle far.” Han dunkade mig lätt på axeln. “Vi brukade kalla henne min lilla pilot när hon var sju och byggde modellflygplan. Nu gör hon det på riktigt.”
Vi rörde oss vidare genom rummet. Pappa presenterade mig för borgmästare, VD:ar och styrelseledamöter. Varje gång var det samma rutin. Han presenterade mig som en trofé, ett bevis på familjen Bennetts patriotism och förträfflighet. Han skämtade, skrattade, drack bourbon och klappade folk på ryggen. Jag stod bredvid, en tyst soldat, nickade och log när det förväntades av mig.
Mitt ärr nämndes aldrig. Det var elefanten i rummet som alla väluppfostrade människor låtsades att de inte såg. Pappa hade övertygat sig själv om att det var en skråma från en hård landning, eller kanske något som hänt under träning. Han ville inte veta, så han frågade aldrig, och han lät aldrig någon annan fråga heller.
När middagen serverades tog vi plats vid ett av hedersborden längst fram vid scenen. Vid bordet satt flera framstående donatorer och, till min förvåning, en äldre man i en obefläckad mörkblå uniform med fyra silverstjärnor på axelklaffarna. General Miller. Jag hade aldrig träffat honom personligen, men alla i arméns flygvapen visste vem han var. Han var en legend, en man som hade börjat sin karriär i Vietnam och nu satt i Pentagon. Han nickade kort mot mig när jag satte mig ner, hans ögon granskade mina medaljer med den tysta förståelse som bara en annan soldat kan ha.
Middagen fortlöpte med klirrande bestick och dämpade samtal. Vinet flödade. Pappa hade druckit tre glas och var nu högljudd och expansiv. Samtalet vid bordet hade glidit in på militära traditioner och jargong.
“Det där med anropssignaler är ju fascinerande,” sa en kvinna mittemot oss, hustrun till en av pappas affärspartners. “Jag såg en film där de alla hade coola namn som ‘Viper’ och ‘Maverick’. Är det verkligen så, Claire?”
Innan jag hann svara, lutade sig pappa fram över bordet. Han skrattade, ett djupt, fylligt ljud.
“Oh, ni måste höra Claires anropssignal,” sa han. Han tittade på mig med glittrande ögon. “De är inte lika glamorösa som på film, det kan jag lova er. Claires killar, de kallade henne…” Han gjorde en dramatisk paus. “‘Smiley’.”
Några vid bordet småskrattade. Pappa fortsatte, rösten höjdes så att även grannborden kunde höra.
“Smiley! Kan ni tänka er? Min dotter, som alltid varit så allvarlig. Ända sedan hon var liten flicka, alltid pannan i djupa veck, alltid så fokuserad. Och hon ler ju knappt nuförtiden! Så de döpte henne till Smiley! Det är ju ironi på högsta nivå. Arméhumor, antar jag!”
Han kastade huvudet bakåt och skrattade det där höga skrattet. Hela bordet skrattade med honom. Ljudet spred sig, folk vid borden intill som hade lyssnat in på samtalet stämde in. Det var ett hjärtligt, oskyldigt skratt från människor som trodde att de delade ett roligt insidarskämt. Ett skämt om den allvarliga flickan som ironiskt nog kallades Smiley.
