Stämningen i huset sjönk genast till en tryckande kyla. Kendras barn tittade fram från hallen till övervåningen, skrämda av den plötsliga spänningen.

”Det här är vårt hus nu”, fräste Kendra och tog ett steg framåt. ”Vi har röstat! Whitney har flyttat ut, hennes saker står i garaget, och vi har städat ur hennes rum för ungarnas skull. Lagen står på vår sida, för mor äger hälften!”

Walter tog fram ett kopierat exemplar av testamentets tillägg och höll upp det framför Kendras ansikte.

”Din mor äger en tredjedel, Kendra. Precis som Whitney. Och den tredje delen tillhör Josephine genom testamentets stiftelse. Men på grund av dagens händelse – där en medägare och en minderårig stängdes ute i flera timmar under livshotande väderleksförhållanden – har fastighetsförvaltningen aktiverat paragraf fjorton. Ni har fyrtiofyra timmar på er att flytta ut era privata tillhörigheter från gästrummet och garaget.”

Marilyn sjönk ner i sin läsfåtölj – samma fåtölj där min far hade suttit i åratal. Hennes ansikte bleknade. Hennes fingrar krampade kring armstödet.

”Det här är en lögn”, viskade hon. ”Arthur skulle aldrig… han skulle aldrig göra så mot mig.”

”Arthur visste exakt vad han gjorde”, sa jag och klev in i rummet. Jag släppte inte Josephines hand. ”Han visste att du skulle försöka radera oss så fort han var borta, precis som du har försökt radera allt som inte passade in i din bild av familjen.”

De följande dagarna blev en mardröm av flyttkartonger, advokatmöten och kalla blickar. Kendra skrek i telefonen varje gång hon ringde, men Walter hade kopplat alla samtal direkt till sin byrå, vilket tystade henne effektivt. Sopsäckarna i garaget bars tillbaka in i huset under tystnad, och Kendras familj började packa sina saker i två stora skåpbilar som stod på uppfarten.

Marilyn lämnade knappt sitt sovrum. Hon satt vid fönstret och tittade ut över trädgården, men hon mötte aldrig min blick när jag gick förbi med Josephines lådor.

Vi flyttade inte tillbaka till det huset med en gång. Även om vi nu hade den lagliga rätten, bar väggarna på för mycket kyla. Istället stannade vi hos min kollega Priscilla i ytterligare en vecka medan vi letade efter en egen lägenhet nära sjukhuset – en liten, ljus trea med stora fönster som vette mot en park där träden faktiskt rörde på sig i vinden.

En kväll, när vi satt på golvet i det nya vardagsrummet omgivna av ouppackade kartonger, drog Josephine fram sin blå filt med de skeva, gula stjärnorna ur den översta lådan. Hon bredde ut den över soffan, strök med handen över tyget och log.

”Mamma?” viskade hon.

”Ja, älskling?”

”Tror du att morfar ser det här rummet?”

Jag satte mig bredvid henne, lade armen om hennes axlar och tittade ut genom det stora fönstret där stadens ljus glimmade i mörkret.

”Det är jag helt säker på”, sa jag. ”Och jag tror att han tycker att den här himmeln ser ut precis som den ska.”