DEL 2: Under flera sekunder rörde sig ingen av oss.

Hon tittade på mig länge, som om hon vägde mina ord på en våg för att se om de vägde tillräckligt tungt. Sedan, långsamt, rörde hon sig. Hon sträckte ut armen och drog bort täcket, svängde benen över kanten och kröp närmare. Inte mot Anton, som sov så djupt att hans andetag knappt hördes, utan mot mig.

Hon lade huvudet mot min axel. Hennes hår doftade av schampo och tonårstryffel, en helt vanlig doft som jag i min stress hade glömt att uppskatta.

– Du behöver inte älska mig som du älskar honom, viskade hon mot min tröja. Det är okej. Jag vet att det inte går. Men… lämna mig inte utanför. Snälla.

Jag kramade om henne, så hårt att mina knogar vitnade, och begravde ansiktet i hennes askblonda hår.

– Jag går ingenstans, Polina. Jag lovar.

—

DEL 4: Dagsljus och nya sprickor

Klockan var knappt sex på morgonen när lägenheten började vakna till liv igen.

Solen letade sig in genom köksfönstret i form av smala, dammiga strimmor som lyste upp den bruna linoleummattan. Jag stod vid spisen och rörde om i havregröten medan kaffebryggaren puttrade med sitt monotona malande ljud.

Oleg kom ut från sovrummet med rufsigt hår och mörka ringar under ögonen. Han stannade i dörröppningen, insvept i sin gamla grå badrock, och tittade på mig med en blick som blandade utmattning med oro.

– Du har inte sovit mycket, konstaterade han och sträckte sig efter kaffekoppen jag just hällt upp.

– Jag har sovit tillräckligt, svarade jag och vände mig om med sleven i handen. Oleg… vi måste prata. Om Polina.

Han drog ett djupt suktande andetag och lutan sig mot diskbänken.

– Vad är det nu? Har hon smällt i dörren igen?

– Nej. Hon skolkar. Och hon känner att vi har glömt bort henne.

Oleg stelnade till. Kaffekoppen skakade till i hans hand så att lite svart kaffe skvalpade över kanten och landade på den vita diskhon.

– Vad menar du med att hon skolkar? Hon har alltid varit en mönsterelev. Sedan högstadiet har hon…

– Sedan Anton blev sjuk, Oleg, avbröt jag honom mjukt men bestämt, har hon burit på en enorm tyngd som vi har låtsats inte existerar. Hon tror att hon inte syns. Hon tror att vi bara bryr oss om Antons ben och hans framsteg. Och vet du vad det värsta är? Hon har till stor del rätt.

Oleg såg ut som om jag hade slagit honom i ansiktet. Han öppnade munnen för att protestera, för att rabbla upp alla gångar han köpt glass till henne, alla gångar han frågat om läxorna, men ordens kraft fanns inte längre där. Han visste att det låg en obekväm sanning i det.

Innan han hann svara hördes ett dämpat skrapande ljud från hallen.

Polina stod där i sin stora, urtvättade t-shirt från nån musikfestival, barfota på det kalla golvet. Hon såg på oss båda med ett uttryck som var långt lugnare än kvällen innan, men fortfarande osäkert. Hon flyttade blicken från Oleg till mig och sedan tillbaka till sin pappa.

– Jag vet att jag har skött mig dåligt, sa hon innan någon av oss hann öppna munnen. Och jag vet att ni har fullt upp med Anton. Men jag orkar inte med att låtsas som att allting är bra längre.

Oleg klev fram, satte ner koppen och sträckte ut handen.

– Kom hit, lilla hjärtat, sa han med en röst som sprack lite i kanterna.

För första gången på flera månader tvekade inte Polina. Hon gick rakt in i sin pappas famn, och när Oleg tittade över hennes axel på mig fanns det en tyst tacksamhet i hans ögon som sade mer än tusen ord.

Men familjelivets komplicerade maskineri stannar inte upp bara för att ett ögonblick av försoning inträffar.

—

DEL 5: Konsekvenser och skuggan från rektorskontoret

Klockan tio samma förmiddag satt jag på en hård plaststol utanför rektor Lindqvists kontor på gymnasieskolan.

Luften i korridoren luktade såprent golv och gammalt papper. Genom den halvöppna dörren hördes lärares röster och dämpade elevskratt. Jag hade lämnat Anton med en barnvakt som kom tre timmar i veckan, och Oleg hade tvingats åka iväg på ett akut transportuppdrag till Södertälje, så mötet låg helt på mig.

Rektor Lindqvist, en torr man med ståltrådsglasögon och grått, kortklippt hår, knäppte händerna framför sig på det stora mahognyskrivbordet.

– Fru Sidorova, tack för att ni kom hit så med kort varsel, började han med sin jämna, formella ton. Som jag nämnde i mailet har Polinas närvaro sjunkit drastiskt under de senaste sex veckorna. Hon har missat nio lektioner i fysik, fem i kemi och har helt slutat delta i idrotten. Om detta fortsätter kommer hon att mista sitt studiestöd och, ännu värre, riskera att inte bli behörig till nästa årskurs.