DEL 2 Tystnaden låg kvar efter att Maxim stängt sovrumsdörren. Polina satt på soffan utan att röra vid kudden. Kylskåpet brummade i köket. Längre ner i korridoren vände sig Sonya i sömnen, och Ulyana mumlade sin systers namn.

”Du har förändrats,” sade han lågt. ”Jag känner inte igen dig.”

”Nej, Maxim,” sade Polina och såg honom rakt i ögonen. ”Du kände aldrig mig. Du såg bara vad du ville att jag skulle vara – någon som gjorde dig större genom att göra sig själv mindre.”

Han tog ett steg mot henne, som om han ville säga något mer, kanske be om ursäkt, klamra sig fast vid det som varit. Men orden kom inte. Han var en man som byggt hela sitt liv på makt och kontroll, och när makten var borta fanns det ingenting kvar att säga.

Polina gick förbi honom och klev in i byggnaden.

När hon kom ut igen halvtimme senare med en låda gamla teckningar och leksaker, var Maxim borta. Flyttbilen hade kört iväg, och gatan var tom.

Polina gick ner mot spårvagnshållplatsen. Vårsolen började värma luften, och snön på trottoarerna smälte bort. Hon tog upp sin telefon och såg ett meddelande från sin dotter Ulyana:

Mamma, vi har dukat bordet till middagen. När kommer du hem?

Polina stoppade ner telefonen i fickan, drog in den klara luften och log.

Hon var äntligen hemma.