Hon skakade på huvudet. “Jag kom inte hit för pengar. Jag kom hit… för att jag ville be om förlåtelse. Och för att fråga hur du gör. Hur du alltid har varit så stark.”
Jag satte mig bredvid henne. Jag kramade henne inte, avståndet mellan oss var fortfarande för stort, men jag sträckte ut en hand och rörde vid hennes arm.
“Jag var tvungen att vara stark, för ingen annan fångade mig om jag föll”, sa jag. “Du kommer att lära dig. Det gör ont i början, men friheten i att veta att allting du har är ditt eget, och att ingen kan ta det ifrån dig… det är värt det.”
Vi satt där i tystnad en lång stund medan regnet smattrade mot fönstret. Korthuset hade fallit, men för första gången fanns det en möjlighet att bygga något verkligt från grunden.
