Elena kom ut på verandan med Isabella i famnen. Hon såg sig omkring, som om hon fortfarande hade svårt att tro att det var sant. Att mardrömmen var över.
“Det är tyst,” sa hon mjukt.
“Det kommer att bli ännu tystare nu,” log jag och lade min arm om hennes midja. “Bara ljudet av vår dotter, och ljudet av oss. Vi ska renovera hela nedervåningen. Byta ut klinkergolvet. Bygga ett nytt kök. Inget mer blekmedel, inga fler skuggor i hörnen.”
Hon lutade huvudet mot min axel. Det fanns fortfarande sår som behövde läka, både fysiska och mentala. Minnena av månaderna av övergrepp skulle inte försvinna över en natt. Men vi hade vunnit. Jägarna hade blivit bytet, och de hade fallit i sin egen fälla.
Jag hade spelat spelet, jag hade varit den lydiga, naiva sonen, och jag hade krossat dem med deras eget vapen. Jag hade hävdat att jag ägde allt, och för en gångs skull var det sanningen. Men det var inte huset eller företaget som betydde något. Det var kvinnan och barnet jag höll i mina armar. De var mitt imperium. Och ingen, absolut ingen, skulle någonsin få röra vid dem igen.
