”Du,” sade Emma och såg ut genom fönstret när vi rullade bort från huset.
”Ja?”
”Det där huset i Claremont… har det verkligen en trädgård för rosor?”
”Det har en fantastisk trädgård,” sade jag och lade i tvåans växel. ”Och det bästa av allt är att det är helt avbetalt.”
Emma skrattade. Det var ett högt, rent skratt som fyllde hela kupén och skrämde iväg de sista resterna av spänning som satt kvar i mina axlar.
Jag tittade i backspegeln. Huset i spansk stil blev mindre och mindre för varje meter, tills det till slut bara var en liten vit punkt i fjärran, skuggad av cypresserna, helt ur sikte.
