Jag mötte Vanessas blick över rummet. Vi var två mödrar, sammanbundna av en lögn som hade förstört bådas våra liv. Vi hade ingen aning om vad som skulle hända imorgon. Advokaterna, socialtjänsten, domstolarna. Det komplicerade, förödande krig som väntade om den lilla pojkens framtid. En bror han aldrig träffat, ett liv i Dallas han aldrig vetat om.

Men i det här lilla rummet, med polisens sprakande radio och Tylers tysta snyftningar på golvet, fanns det i alla fall en sak som var kristallklar. Lögnernas tid var över.

Jag blundade, tryckte min kind mot Masons och viskade i hans öra, “Mamma är här, älskling. Mamma kommer alltid att vara här.”

Och när jag öppnade ögonen igen, såg jag att Vanessa visste det också. Kampen om Masons själ hade bara börjat.