“Ni förlorade det ni stal”, rättade jag henne. “Och ni stal min barndom, min självkänsla och min mammas minne. Ni kom undan ganska billigt.”

Hennes händer skakade där de vilade mot diskbänken. “Jag bytte dina blöjor. Jag vakade vid din säng när du hade feber som liten. Jag matade dig. Jag gjorde allt det som din stackars, perfekta Helena aldrig behövde göra, för hon dog som ett helgon.” Orden dröp av gift och gammalt hat. “Du var en börda, Willa. Från den dagen de lade dig i mina armar var du en påminnelse om att Ruth älskade henne mer. Och ändå tog jag hand om dig.”

Jag kände hur isen kröp längs ryggraden, men jag lät henne inte se att det påverkade mig. Jag insåg där och då att Diane aldrig skulle be om ursäkt. Hon var oförmögen till det. I hennes värld var hon offret. Hon hade alltid varit offret i sin egen berättelse.

“Tog du hand om mig, Diane?” sa jag lugnt, och lutade mig något framåt. “Eller höll du mig bara vid liv tillräckligt länge för att kunna använda mig som en ursäkt? Du intalade mig att jag var sjuk, att jag var svag, så att du kunde känna dig stark. Du döpte mig till ‘bräcklig’ för att du var rädd för min styrka. Du hatade Helena för att hon var briljant, och du hatade mig för att jag ser ut som hon.”

Diane svalde hårt. “Du är otacksam.”

“Nej”, sa jag. “Jag är fri.”

Jag tryckte på en knapp under disken. Det var inte ett överfallslarm, utan en dörröppnare. Ett klick hördes från entrédörren.

“Gå ut, Diane”, sa jag med en röst som var så stadig att jag knappt kände igen den själv. “Gå ut ur min butik. Kommer du hit igen ringer jag polisen för trakasserier. Du är inte min mamma. Du är ingenting för mig längre.”

Hon stirrade på mig. I den sekunden såg hon kanske för första gången att den kuvade, osäkra flickan var borta. I hennes ställe stod en kvinna med rötter lika djupa och starka som de äldsta ekarna.

Diane vände sig om och gick ut i regnet. Klockan pinglade en sista gång, och sedan var hon borta.

Jag andades ut, djupt och ljudligt. Jag skakade inte. Jag grät inte. Jag plockade upp sekatören och återgick till min krans.

Kapitel 6: Ett nytt kapitel

Ett år passerade sedan rättegången.

Sjukhusbesöken förvandlades från nödvändigheter till rutinkontroller. Min hjärtfunktion återställdes till en nivå som läkarna kallade “medicinskt anmärkningsvärd”. Dr. Aris förklarade att det trauma jag lidit av i decennier hade tagit en enorm fysisk tull på min kropp, och att min fysiska läkning speglade min psykologiska.

Fondpengarna – de som fanns kvar, plus de summor som Karen lyckades driva in från försäljningen av Thatchers tillgångar – överfördes slutligen till min direkta, obegränsade kontroll.

Den första stora överföringen jag gjorde var inte för en semester eller för lyxkonsumtion. Jag stämde träff med ägaren till fastigheten där Ruth’s Garden låg. Byggnaden var sliten, och hyran var hög, men det var här allting hade börjat.

“Jag vill köpa den”, sa jag till Mr. Henderson över en kopp kaffe på ett närliggande kafé. Jag lade fram ett kuvert med ett erbjudande.

Han tittade på dokumenten, sedan på mig. “Willa, du vet att taket behöver läggas om, och rörsystemet är från femtiotalet?”

“Jag vet”, log jag. “Jag har råd med det. Och jag planerar att expandera.”

Och det var precis vad jag gjorde. Med hjälp av en lokal arkitekt slog vi ut väggen mot den intilliggande, övergivna lokalen. Jag fördubblade golvytan för blomsterbutiken. Jag byggde ett stort, ljusfyllt atrium i mitten, där kunderna kunde sitta och dricka te omgivna av blommande jasmin, klättrande murgröna och massiva ormbunkar.

I det nya, utbyggda rummet, hängde jag upp två fotografier. Det ena var ett fotografi av Ruth, tagen på hennes sjuttioårsdag, leende framför en rosbuske. Det andra var fotografiet av Helena. Den briljanta, vilda floristen som jag hade i mitt blod.

Jag höll också en liten, privat ceremoni för mig själv, tidigt en morgon innan jag öppnade. Jag hade gått till domstolen en sista gång och officiellt ändrat mitt efternamn. Jag var inte längre Willa Thatcher. Jag var Willa Sterling, min mormors flicknamn. Jag rensade bort de sista resterna av Dianes arv från min identitet.

En förmiddag, under den intensiva vårsäsongen när butiken vimlade av kunder som letade efter bröllopsbuketter och morsdagsarrangemang, stod jag vid kassan. Dörrklockan pinglade, och in rullade en barnvagn.

Sabrina stannade innanför dörren. Det hade gått över ett år sedan vi senast talades vid. Hon såg trött ut, med mörka ringar under ögonen, men det fanns en ny mognad i hennes ansikte. De dyra märkeskläderna var borta, utbytta mot praktiska jeans och en enkel tröja.