– Brooke, sa han tyst så att bara jag hörde det. Testamentet är oåterkalleligt. Och det som står i det här kuvertet… det kommer att förändra allt på kontoret i morgon bitti. Vill du att vi åker tillbaka till advokatbyrån nu, eller vill du stanna kvar en stund till hos din far?
Jag drog ett djupt andetag av den kalla oktoberluften. Den smakat annorlunda nu – inte kvav och tung av falskhet, utan klar, skarp och levande. Jag tittade ner på min fars kista en sista gång, sedan på min styvmamma som stod besegrad i utkanten av folksamlingen, och till sist på mr. Hullbrook.
– Jag stannar kvar lite till, svarade jag med en stadig, klar röst. Jag har några ord kvar att säga till pappa.
Advokaten nickade respektfullt, lade portföljen under armen och drog sig långsamt tillbaka mot stigen, följd av de andra sörjande som lämnade Vivien och Dexter ensamma i kylan.
När kyrkogården återigen blev tyst, förutom vindens sus i eklöven, böjde jag mig ner och plockade upp ett av de gula bladen som landat på gräset nära min fars kista. Jag kramade det hårt i handen, precis som hon en gång hade lärt mig att hålla i verktygen när skruvarna satt för hårt.
– Tack, pappa, viskade jag ut i luften. Jag klarar mig nog.
Och för första gången på tre långa dagar kände jag att det var sant.
