“Richard… bror…” viskade hon. “Du vet att jag bara gjorde mitt bästa… Nora har haft ett tak över huvudet, hon har fått mat… Jag tog hit henne så att hon kunde rida…”

“Du tog hit henne för att du ville ställa in dig hos Montgomerys,” sa Richard med iskall röst. “Du fick tiotusen dollar i månaden från min godkända förvaltare för att ta hand om Nora. Istället lät du henne bo i ett oisolerat källarrum och gav henne trehundra dollar om året till kläder medan du köpte nya märkesväskor till dig själv.”

Clara tog ett steg tillbaka. “Det var… det var spartips! Jag sparade pengarna till hennes framtid!”

“Advokaterna har redan spärrat dina konton, Clara,” sa Richard lugnt. “Du har tjugofyra timmar på dig att packa dina personliga tillhörigheter och lämna mitt hus. Om du sätter din fot i närheten av Nora igen kommer du att spendera de närmaste åren i ett delstatligt fängelse för förskingring av minderårigs medel.”

Clara sjönk ihop på bänken och började storgråta, men ingen på verandan tittade på henne. De trettio juniorryttarna satt helt stumma och såg på när hela maktstrukturen på Blackwood Camp rasade samman på mindre än tjugo minuter.

Kendall stod kvar med sin polerade ridpiska. Hennes väninnor, Shelby och Chloe, hade sakta glidit ifrån henne och stod nu flera meter bort, som om de försökte låtsas att de aldrig haft något med henne att göra.

Jag gick långsamt fram till Kendall.

Hon tittade på mig med en blandning av skräck och hat. “Vad… vad ska du göra nu? Skicka mig till fängelse också?”

Jag tittade ner på min mormors mässingsur som låg i gyttjan vid hennes fötter. Jag böjde mig ner, plockade upp det och torkade försiktigt bort smutsen mot min tröja. Uret tickade fortfarande stadigt.

Sedan såg jag på de tre sönderrivna delarna av min blå vinnarrosett som låg i kaffepölen.

“Nej, Kendall,” sa jag mjukt. “Jag behöver inte skicka dig till fängelse. Du måste leva med att alla här vet vem du egentligen är. Du är inte en ryttare. Du är bara en flicka som behövde förstöra någon annans rosett för att känna att du var värd något.”

Jag vände mig om och gick mot min pappas bil utan att se mig om igen.

Kapitel 6: En Ny Horisont

När konvojen långsamt rullade ut från Blackwood Camp och lämnade dammet och sirénerna bakom sig, satt jag i det mjuka lädersätet i min pappas sedan. Värmen i bilen sköljde över mig, och min pappa räckte mig en ren handduk och en flask vatten.

“Vart vill du åka, Nora?” frågade han och såg på mig med mjukhet i ögonen. “Vi kan åka till New York. Eller till gården i Virginia. Du kan få vilka hästar du vill. Du behöver aldrig mer rida på en valack med spruckna tyglar.”

Jag tittade ut genom fönstret på de djupa tallskogarna som svischade förbi. Jag kände fortfarande smärtan från det skållande kaffet på mitt bröst, men inuti var jag helt lugn.

“Jag vill rida samma valack igen,” sa jag och torkade bort de sista spåren av kaffe från min panna. “Lägret kommer att behöva en ny ledning nu när Montgomerys är borta. Jag vill att vi köper stallet och gör det till en riktig plats. En plats där ingen behöver skämmas för sina kläder eller sin bakgrund för att få rida.”

Min pappa tystnade ett ögonblick, och sedan spred sig ett stolt leende över hans ansikte.

“Då gör vi det,” sa han och klappade min hand. “Imorgon köper vi Blackwood.”

Bilen svängde ut på huvudvägen och lämnade det gamla lägret – och allt det onda som hänt där – långt bakom oss i skuggan av bergen.

Vad tycker du om fortsättningen?

Vill du utforska vad som händer när Nora tar över lägret och ställs inför nya utmaningar, eller vill du fokusera mer på rättegången mot Montgomery-familjen?