“Jake vet nu,” sade jag och satte mig vid det gamla träbordet där jag en gång i tiden pluggat inför mina juristtentor. “Och Xander kommer att veta innan kvällen är över.”

“Är du säker på att du vill gå igenom detta, Sophia? Det kommer att bli smutsigt. Män som Xander hatar att bli överlistade.”

“Mamma,” sade jag och såg henne i ögonen, “jag startade inte det här kriget. Xander ringde mig från en affärsresa, skickade ett stbud med skilsmässohandlingar till vår dörr som om jag var en uppsagd leverantör, och trodde att jag skulle gå därifrån med smulor medan han byggde ett nytt liv med sin nya kollega. Jag kommer inte att strida av hämnd, utan för min egen stolthet och för lagen.”

Närmare klockan åtta på kvällen ringde min telefon. Skärmen lyste upp med Xanders namn.

Jag svarade inte.

Ett minut senare kom ett textmeddelande: ‘Vad i helvete har du sagt till Jake? Ring mig omedelbart, Sophia!’

Jag lade telefonen med skärmen nedåt på bordet. Han hade bett mig att bara tala genom hans advokat. Jag tänkte följa hans egna instruktioner till punkt och pricka.

Kapitel 3: Konfrontationen på advokatbyrån

Två dagar senare var ett möte inbokat på Vance & Miller Associates kontor i centrala Columbus. Det var en regnig torsdagsmorgon, och atmosfären i vårt stora konferensrum på fjortonde våningen var laddad med elektrisk spänning.

Arthur Vance, min erfarne partner och mentor, satt bredvid mig vid det massiva mahognybordet. På andra sidan satt Jake och en märkbart förändrad Xander.

Xander såg inte längre ut som den framgångsrike, oberörbare VD:n han spelat i telefonen för tre dagar sedan. Hans kostym var någorlunda skrynklig, hans ögon var rödsprängda och han trumlade oavbrutet med fingrarna mot bordsskivan.

“Det här är ett skämt,” utbröt Xander innan någon hant öppna sin mapp. “Sophia, vad är det här för löjlig teater? Ett föräktenskapsförord från åtta år sedan? Du kan inte på allvar tro att du kan ta hälften av mitt bolag!”

Arthur Vance harklade sig lugnt och lade sina glasögon på bordet.

“Herr Vance,” sa Arthur med en röst som ingav omedelbar respekt. “Du befinner dig i min advokatbyrå. Jag föreslår att du dämpar din ton. Din hustru – som för övrigt är en av de mest framstående avtalsjuristerna i denna delstat – har fullständig rätt att kräva att avtalet efterlevs.”

“Hon var inte min advokat när vi skrev på det!” fräste Xander och vände sig mot Jake. “Jake, gör något! Säg att avtalet är ogiltigt! Säga att hon lurade mig!”

Jake suckade djupt och såg på sin klient med en blandning av medlidande och frustration.

“Xander… jag har granskat avtalet tre gånger. Du undertecknade det i närvaro av två oberoende vittnen och din dåvarande advokat. Avtalet är helt vattentätt. Dessutom…” Jake tvekade och sköt över en bunt papper till Xander, “…de bevis Sophia har lagt fram angående dina resor till Chicago med fröken Evelyn Reed gör att domstolen utan tvekan kommer att betrakta det som ett uppenbart kontraktbrott under trohetsklausulen.”

Xanders ansikte skiftade från rött till kritvitt när han såg bilderna, flygbiljetterna och utskrifterna av meddelandena som han trodde var raderade från sin jobbtelefon.

“Du… du har spionerat på mig!” viskade Xander och såg på mig med ren ilska.

“Nej, Xander,” svarade jag lugnt och lutade mig framåt. “Jag spionerade inte. Du glömde att alla dina företagsenheter var synkade till vår gemensamma molntjänst som du bad mig sätta upp för fem år sedan. Du var så slarvig att dina hotellbekräftelser hamnade i mappen för ‘Gemensamma utgifter’. Du trodde helt enkelt att jag var för dum eller för ointresserad för att märka någonting.”

“Det var ett misstag! Evelyn betyder ingenting!” utbröt Xander desperat.

“Det spelar ingen roll vad hon betyder för dig,” sade jag. “Det som betyder något är vad dina handlingar innebär enligt lagen. Du ville skilja dig. Du ville att vi bara skulle tala genom dina jurister. Nu gör vi det. Och priset för din vilja är 50 procent av dina aktier i Vanguard Solutions.”

Kapitel 4: Schackdraget

Xander lutade sig tillbaka i sin stol, andades tungt och försökte hitta en utväg. Hans affärshjärna började arbeta desperat.

“Okej,” sade han och försökte återfå kontrollen. “Okej, Sophia. Du vill ha pengar. Jag förstår. Jag kan ge dig en engångssumma. Fem miljoner dollar. Du kan köpa vilket hus du vill i Upper Arlington. Du kan leva gott resten av ditt liv. Men du rör inte mina aktier. Vanguard är mitt livsverk.”

Arthur och jag utbytte en snabb blick.

“Vanguard kunde ha varit ditt livsverk,” sade jag stilla. “Men det var jag som finansierade de första arton månaderna med mitt sparkapital när ingen bank vill ta i dig med tång. Det var jag som skrev texterna till dina första patentansökningar. Och det var jag som stod ut med dina ångestanfall när företaget var nära konkurs. Du har byggt det, ja, men du byggde det på min grund.”