Jag vet inte om hon faktiskt kunde se mig genom det rökfärgade glaset på det avståndet, med sina nya glasögon. Men hon stod kvar där under flera sekunder, stelnad i regnet, och såg rakt upp mot mitt kontor.
Sedan böjde hon långsamt på huvudet, satte sig i taxin och stängde dörren.
Bilen rullade iväg och försvann ut på huvudleden, bort från sjukhuset, bort från mig.
Jag gick tillbaka till mitt skrivbord och satte mig ner. Jag tog fram min gamla kemibok från bokhyllan — den bok jag hade gått tillbaka för att hämta den där aprilnatten för femton år sedan, den bok som var orsaken till att jag blev utkastad i kylan.
Jag bläddrade igenom de gulnade sidorna. På insidan av pärmen stod mitt namn skrivet med osäker tonårsskrift: Anna Cole, 17 år. Blivande läkare.
Då, för femton år sedan, trodde jag att min historia skulle handla om vad Valerie gjorde mot mig. Jag trodde att hennes grymhet var den stämpel som skulle definiera hela mitt liv.
Men när jag såg ut över staden denna morgon förstod jag sanningen.
Valerie krossade en tallrik. Hon kallade min dröm patetisk. Hon kastade ut mig i kylan. Men hon kunde inte ändra vem jag var. Och när hon femton år senare lades på mitt operationsbord, var det inte hennes grymhet som avgjorde hennes öde — det var min skicklighet, min disciplin och min ed som läkare.
Hon hade försökt göra mig liten, men istället hade hon tvingat mig att bli stark. Och till slut var det hon som blev kvar i sin egen ensamhet, medan jag stod kvar i ljuset från min egen framgång.
Jag stängde boken, lade den tillbaka på hyllan och reste mig upp. Min nästa patient väntade i operationssal 3.
Det var dags att gå vidare.
