– Jag har spenderat de senaste åren med att plocka isär och sätta ihop människokroppar under de värsta tänkbara förhållandena, fortsatte jag. – Jag vet exakt vad en människa klarar av. Jag har sett unga män sprängas i bitar och ändå klänga sig fast vid livet i timmar. Den mänskliga kroppen är otroligt motståndskraftig, Rick. Särskilt om det finns en läkare i rummet som ser till att du inte förblöder eller går in i chock.

Jag plockade upp skalpellen. Ljuset från den nakna glödlampan i taket reflekterades i bladet.

– Du förstår, när min granne skickade mig den där videon… dog en del av mig. Den delen som trodde på lag och ordning. Den delen som trodde på barmhärtighet. Du tog det ifrån mig när du släpade min pojke i håret över asfalten. Du var så säker på din makt. Du hade polisbrickan. Du hade storleken. Du trodde att du var en gud i det här huset.

Jag reste mig upp och tog ett steg närmare. Rick började skaka våldsamt. Ett patetiskt, gnyende ljud vibrerade i hans hals.

– I dag, Rick, är det inte du som är gud.

Med en snabb rörelse slet jag bort tejpen från hans mun. Han drog efter andan, kippade efter luft och hostade upp blod. – Snälla! vrålade han, hans röst var sprucken och svag. – Snälla, mannen, jag ber dig! Jag var full, jag visste inte vad jag gjorde! Hon… Candace lät mig! Det var hennes fel också! Snälla, jag är polis!

Jag pressade baksidan av skalpellen mot hans kind, kylde ner hans febriga hud. – Jag vet att du är polis, viskade jag. – Det är därför ingen kommer att leta efter dig här. Dina kollegor tror att du har flytt fältet efter att socialtjänsten tog pojken. Och Candace… hon sjunger redan för FBI för att rädda sitt eget skinn. Du är ensam, Rick. Lika ensam som min son var när du lade dina stora händer på honom.

Jag sänkte skalpellen mot hans axel, precis där tröjan var sönderriven. – Vi har tolv timmar på oss innan jag måste möta min son på hotellet, sa jag metodiskt. – Låt oss börja lektionen i anatomi.

När skriket till slut kom, var det inte gällt eller brutet. Det var ljudet av en själ som insåg att helvetet inte var en plats man hamnade på efter döden. Helvetet var en källare i Phoenix, Arizona, med en man som hade glömt hur man förlåter.

Och jag hade bara precis börjat.